Det blev en besvärlig bantning inför semifinalen och mötet med tyska Julia Szmannek, trots detta tog sig Lina relativt enkelt till final. I finalen mötte hon Riikka Jarvenpaa från Finland, efter en jämn match stod Lina slutligen som segrare.
Hur gick dina tankar timmarna innan matchen i jämförelse med när du klev in i ringen?
– Det är alltid stor skillnad på vad jag tänker och känner timmarna innan jag ska fightas och precis innan jag kliver upp i ringen. Genom både framgångar och misstag har jag lärt mig att det är oerhört viktigt att reglera spänningen i kroppen innan så att inte för hög spänning infinner sig för tidigt. Även adrenalin verkar liksom kunna ta slut och utan det i ringer blir man ganska värdelös. Timmarna innan håller jag mig lugn. Ungefär en timma innan sätter Martin (Akhtar) igång mitt s.k. ”fightmode”. Han känner mig utan och innan och vet precis vilken känsla jag ska utstråla för att det ska bli bra. Precis innan jag kliver upp är det bara fokus på att slåss som finns. Nervositet finns självklart med mig då men bara på sättet man känner när man vet (läs har intalat sig själv) att man är starkast i världen. Timmen innan brukar jag längta tills det är dags att gå upp i ringen för det är då fokuset blir så stort att alla tvivel försvinner.
Hur utvecklades finalmatchen? När kände du att matchen var din?
– Jag kände snabbt att finskans (som jag mötte i finalen) starkaste sidor var clinch och armbågar. Hon vare dessutom mentalt stark och hade grym kondition. Hon krigade ordentligt. Jag kände dock i första ronden att jag kunde hålla ett litet poängövertag även i clinchen, och att jag hade de bättre slagen. Hennes mycket erfarna hörna av thailändska coacher var dock snabba med kontringar och jag åkte på ett cut från en armbåge mitt under en slagserie, allt redan i första ronden. I resten av matchen fortsatte finskan att kliva in armbågar och att söka clinch. Jag jobbade med rörelse, slag och sparkar. När jag flertalet gånger satte slag som borde gett räkningar då finskan var på väg ner i mattan ett antal gånger, kände jag att matchen var min. Jag fick fortfarande anstränga mig till hundra procent men jag hade koll på hennes attacker och kunde kontra henne med hårda sparkar, slag och armbågar som skakade henne ordentligt.
Hur upplevde du din egen prestation?
– Jag är nöjd med min egen prestation. Det kan alltid bli ännu bättre och det finns alltid saker att jobba på, det är ju det som är charmen med sporten. Men, jag älskar känslan av att jag överträffar mig själv, när jag gör saker, hittar rörelser och tekniker som jag själv blir överraskad av.
Text: Annie Bondefelt
Foto: privat
