Äntligen kom ett efterlängtat svenskt poolavancemang efter en tung förmiddag i Nippon Budokan i Tokyo. Och det var veteranen och lagkaptenen Micaela Ahlstam som bröt den mindre svenska förbannelsen.
– Jag är absolut inte nöjd med bara det här, jag vill gå långt, säger hon till budokampsport.se.
Men det var allt annat än en flygande och sprakande förstamatch Ahlstam bjöd oss på. Matchen mot australiensiskan Jinglin Lai var tam och intetsägande under hela den fulla matchlängden.
Det lilla som bjöds stod ändå Micaela Ahlstam för, men matchen vandrade in i en oviss förlängning. Och där visade Ahlstam upp ett bredare register kryddat med en skopa stor erfarenhet. Luckan, som hon kyligt väntat på hela matchen, kom – och högg hon som en kobra.
– Jag var ärligt talat jätteseg i den matchen, jag fick inte alls igång kroppen som jag ville och det var en jobbig match. Jag visste att hon var en rookie och jag förlitade mig kanske lite på min erfarenhet, och det gick ju vägen. Det kändes skönt att sätta den sista poängen där.
I matchen om poolavancemanget stötte Ahlstam ihop med belgiskan Rachel Buysse och nu hade svenskan fått fart på kroppen.
Direkt från start tog hon ett taktfast grepp om händelserna och lät inte belgiskan få utrymme att attackera. Och poängen rullade in. Det blev en enkel 2-0-seger.
– Hon ville inte vara så kreativ och lät mig ha initiativet i matchen. Jag fokuserade på att vara fokuserad, och ville inte ta några risker. Eftersom jag vann första matchen var det tillslut hon som var tvungen att hitta på något, och det lyckades jag nyttja ganska väl ändå.
“Inte nöjd med bara det här”
Avancemanget från poolen var Sveriges enda på damsidan under den individuella tävlingen, men Micaela är inte nöjd med det här.
– Jag vill gå långt. Hade jag fastnat i poolen hade jag varit grymt besviken. Jag vet att jag har fått en hyfsad lottning och slipper japanskorna rätt länge.
Text och foto: Jonathan Broberg
