Nyheter
Långläsning: Tävlingen som blivit egen idrott
- historien om Allstyle Open
Den 17:e november återkommer Allstyle Open. Kampsportstävlingen där många tagit sina första stapplande steg in i idrotten. Nu, när höstens skrud praktfullt pryder träd, är det en egen idrott i SB&K. Budokampsport.se träffade mannen bakom tävlingen, Thabo Motsieloa, för att förstå dess ursprung, och numera, idrottens, framåtskridande.
- Tävlingen har verkligen sammanfogat människor, jag har träffat många härliga karaktärer genom den, och även om allt inte alltid varit så enkelt med den har jag alltid tyckt att det har varit kul, och värt allt slit, säger Motsieloa.
Götgatans få träd har nu fler löv under sig än på grenarna. De som envist försöker hålla sig kvar är gyllengula. Solen lyser på de och löven ler.
När de sista löven fallit kommer träden stå kala, nakna, inför ännu en vinter. När våren sedan kommer har träden vuxit sig starkare och vackrare än tidigare.
Allstyle Open. Tänker vi på de orden ryms vi alla olika konnotationer och förnimmelser. Det är en av landets verkliga kampsportsklassiker. Och likt Götgatans träd har tävlingen växt, och i år blommar den ut som en egen idrott inom SB&K.
Thabo Motsieloa sipprar på ett glas vatten med citronsmak och ler sig själv tillbaka till en tid långt annorlunda än den vi ser idag.
– Jag slutade träna i kung fu-klubben 1982 och gav mig ut i tomma intet, kan man säga. Den klubb jag kom ifrån var ganska ”matter of fact”, vi var moderna för den tiden. Vi sparrades rätt så mycket och hårt, men tävlade sparsamt. När jag sedan bröt mig loss var min tanke att sticka utomlands för att träna och tävla, men jag träffade en tjej, blev kär och blev kvar i Sverige.
Ett embryo föds
Träningen vid den här tiden var Motsieloas allt. Han sökte efter en annan träningsplats och hamnade i Västertorp utanför Stockholm, där den legendariske karatetränaren Björn Grünstein hade sin klubb.
– Jag var där ett par gånger bara. Jag var inte så intresserad av kata, jag ville träna fighting. Jag kände väl lite att man på den klubben kikade undrandes, är han ett hot eller en tillgång. Det blev ingen sparring där utan mest former och det var inte det jag eftersökte.
Thabo fick skissa om vid skrivbordet. Han hade en del jämnåriga runt sig som fortfarande ville träna just med honom.
– Om vi backar bandet lite, jag slutade hos Loui Lin 1982. Jag fick ett gäng vänner som ville träna med mig privat så det gjorde vi. Vi blev så många som runt 40 personer och då kunde vi ju lika gärna starta en klubb. Så jag hittade en lokal, vi startade klubben (Södermalms Shaolin) och från dag ett var vi 205 tränande medlemmar. Det var på något sätt en flygande start.
Efter ungefär ett års verksamhet började klubben fundera vart man skulle ta vägen. Intresset för tränande var stort, men det var fortfarande rätt svårt att få till tävlingar. Samtidigt fick Thabo kontakt med taekwondoprofilen Chago Rodriguez, och de båda spånade vidare på en tävlingsidé.
– Chago var snubben alla pratade om när det gällde taekwondo, och jag var väl inte helt okänd inom kung fun. Så det blev naturligt att man undrade, vad är bäst: taekwondo eller kung fu.
– Så vi satte oss på Chagos klubb och funderade på ett regelverk där de här stilarna skulle kunna mötas på rättvisa villkor, där inte den ena stilen skulle ge ifrån sig för mycket till den andra, så att säga.
Sagt och gjort. Man kom överens om regelverket och nu gällde det att få folk intresserade av att komma på denna historiskt första tävling.
– Vi satt med gnuggisar och linjal och handgjorde en affisch, också det blev förstås en story i sig. Vi ville fånga idrottens hjärta på något sätt och vi ville ha en bild med Stockholms Stadion i bakgrunden. Men den var förstås inte öppen så vi plankade in där och tog en bild med rätt konnotationer, tävlingsarena, idrott. Sedan gjorde vi några fantasisparkar, jag gjorde en flygande sidspark, som blev bildmässigt jävligt snyggt. Vi satte upp 500 affischer, och vi sålde sedermera ut Solnahallen.
– Jag minns att folk fick vänta i närmare två timmar i tio minusgrader för att komma in, lokalen blev bombhotad. Så de gjorde en genomsökning innan de öppnade upp.
Vilken stil är bäst, egentligen
Thabo lutar sig tillbaka så som man bara gör när nostalgin flyter igenom ådrorna. Han tar en klunk av citronvattnet igen och fortsätter berättelsen.
– Den tävlingen blev själva grundskissen för Allstyle Open. Regler har tillkommit efter det, strukturer likaså. Vi gjorde en tävling 1986. Den kom att få namnet Challenge cup. Året efter anslöt en hel del taekwondoklubbar till tävlingen och det blev sexmannalag. Varje klubb fick ta fram sina sex bästa fighters från olika viktklasser, och så möttes man, klubb mot klubb. Den tävlingen gick också jättebra, vi hade mellan 1200-1500 åskådare på de här eventen.
1987 testade Motsieloa ett nytt grepp i sitt arrangörskap, Master cup skulle hållas. En tävling där också tränare kunde vara med.
– De flesta tränarna var vid den här tidpunkten också ute och tävlade själva, och kom hem med diverse titlar. Själva planen för mig såg ut så här. Många sade att min polare är Europamästare i, ja säg taekwondo -63kilo. Då sade någon annan att dennes polare också var Europamästare. Men de hade uppenbarligen inte samma namn. De hade tävlat i olika organisationer. Sedan sade en tredje att min polare är mästare i shotokan karate, och så vidare. De som inte är inne i alla dessa olika kampsportsdialekter, för dem blev det här ett sammelsurium. Självklart undrade man, vem är bäst egentligen. Sales pitchen på de här tävlingarna var väldigt enkel.
Ungdomsikoner matchades
1988 satte Master cup Thabos personliga publikrekord för samtliga tävlingar han arrangerat. 2400 personer trycktes in i Solnahallen.
– Det satt i princip folk hela vägen till mattkanten. Det kändes som att de flesta i kampsporten var där, alla ville vara med i den Master cupen och de flesta var det. Det var en fantastisk tävling och ett underbart minne. Vi hade flera av den tidens ungdomsikoner som gick match. Paolo Roberto. Ronny Peltier, Dragomir ”Gago” Mrsic, Liam Norberg, Ola Ahlvarsson, och så några av mina dåvarande ess som Robert Jönsson, Tobbe Fält och Markus Thorén.
– Det var en bra lista av fajters.
Allstyle Open ser dagens ljus för första gången
Master cup och Challenge cup levde vidare i några år, men Thabo ville ändå förnya tävlingskonceptet ytterligare.
– Jag märkte att de som ställde upp i Challenge cup blev bara bättre och bättre, samtidigt som många andra på andra klubbar också ville tävla. Och då lade jag in Allstyle, som då var en öppen tävling där vem som helst kunde tävla, inte den som tränaren nödvändigtvis hade plockat fram som bäst – utan det här var snarare ett sätt att ge matcher till de med lite mindre erfarenhet.
1994 tog emellertid Motsieloa beslutet, som han på sitt ytterst uttrycksfulla vis beskriver som, att ”hänga in vapenrocken”.
– För att göra en ganska lång historia lite mindre lång – jag började jobba med media. Så då drog Fredrik Wagner och Fredrik Halldén Allstyle vidare.
Under åren som hann gå, de sex år då Thabo inte längre arrangerade tävlingar, växte längtan inom honom. Han saknade arrangörskapet, samtidigt som arrangörskapet också saknade Thabo. För det blev tydligt, i takt med att Motsieloa inte längre arrangerade tävlingar som exempelvis Master cup så försvann en stor del av de större tävlingarna.
Men runt millennieskiftet hade suget efter att arrangera tävlingar krupit tillbaka, Thabo hade lagt märke till en allt mer internationellt utbredd och erfaren elit. En av de mest meriterade då var kanske slovenen Tomaz Barada, som då var kickboxare samt en stor taekwondostjärna som Thabo fick till Sverige och tävla i Master cup.
En svensk elit och en svensk elitgala
I Sverige hade på den här tiden flera stora stjärnor i andra kampsporter börjat få internationell storglans. Thaiboxningsstjärnorna Martin Holm, Jörgen Kruth och Rickard Nordstrand innebar också en viss förändring av arrangörsklimatet i Sverige. De behövde stora arenor, stor publik – något som fanns utomlands.
– Så Matte Söderström slog sig ihop med Kasra Ashhami. Och de tog formatet till Sverige, alltså att arrangera som de största produktionerna i Japan. Och det kunde inte vi matcha. Så jag drog tillbaka mina spelmarker från bordet, så att säga, och satte mig på läktaren och tittade.
Thabo skrattar gott när de här minnena kommer till honom. Han berömmer ideligen Ashhami och Söderström för deras enorma satsningar som innebar att kampsporten i Sverige också nådde ut till folket på ett annat sätt än tidigare.
– Det de gjorde då var väl typ 2.0 av vad jag hade gjort tidigare. Helt plötsligt tog kampsporten i det här landet ett enormt kliv i utvecklingen, lite på liknande sätt som den hade gjort i slutet av -80-talet och i början av -90-talet.
Allstyle levde dock vidare, men en tydlig progression i regelverket var tvunget att komma till om inte tävlingen skulle bli passé.
– Vi hade sparkar mot huvudet men inga slag, och att vi ändrade i regelverket till slag mot huvudet också blev egentligen den största regelrevision sedan Allstyle kom till, 1986. Det tog ungefär två tävlingar för det här att sätta sig, sedan ville i princip alla tävla på det viset.
”Kändes tungt att vi inte välkomnades”
Också det gamla Budoförbundet hade utvecklats. Nya idrotter tillkom till förbundet, underförbund hade skapats och det innebar också en del logistik för Allstyle. Regelverket hittade ingen riktigt naturlig plats. Ett tag sanktionerade karaten tävlingen, och efter det sanktionerade kickboxningsförbundet tävlingen, ett tag var det wushuns tur att göra det.
– Det blev liksom flytande över de andra idrotterna och det var faktiskt rätt irriterande och jobbigt. Först var vi en nagel i ögat på den forna karatesektionen, som ville förbjuda eländet.
Fram till 2007 sorterades ändå Allstyle in under karatesektionen, men kom att hamna i wushuförbundet när karaten lämnade SB&K.
– Sju år senare satte en schism p för det. Vi blev välkomnade in till kickboxningsförbundet som sanktionerade tävlingen. Men ett och ett halvt år senare beslutade kickboxningen att man inte ville administrera ett konkurrerande regelverk.
Regelverket Allstyle blev än en gång hängande utan någon egentlig tillhörighet. Så det blev sig så att det gamla tävlingsregelverket omstrukturerades till att bli en egen idrott.
– Ja, det blev påtvingat så. Tyvärr. Det kändes ofta tungt att vi inte välkomnades någonstans, samtidigt ville jag inte släppa tävlingen eftersom jag vet både av erfarenhet från dåtid och nutid vad den faktiskt betyder.
Thabo, som varit nostalgiskt leendes stora delar av intervjun, hårdnar i röstläget. Blicken intensifieras och det är märkbart tydligt vad Allstyle betyder för honom.
– Det är som att få barn, du kan inte stoppa tillbaka en unge du inte vill ha. Jag kände ofta att alla dessa schismer, hattandet fram och tillbaka med vår tillhörighet – det var jobbigt, långt tyngre än den tid man investerar som arrangör av en sådan här tävling. Jag blev illa berörd av allt det här, framför allt eftersom jag tycker att Allstyle varit med och bidragit till… ja, utvecklingen av svensk kampsport.
På frågan om det, själva bidraget till och rollen för svensk kampsports framåtskridande, varit det mest spännande med Allstyles varande svarar Thabo kort och koncist.
– Ja!
Allstyle mot SM-tävlingar
Efter ånyo en klunk citronvatten fortsätter Motsieloa sitt resonemang kring det.
– I Allstyle kan du gå upp till fyra matcher under en tävling. Det är smått unikt, skulle jag säga, och det ger så klart en stor skjuts för den enskilde utövaren rent erfarenhetsmässigt. Nyckeln till att bli riktigt bra i kampsport är att träna rätt och tävla ofta.
– Allstyles legacy är just det, att vi har kunnat erbjuda tävlingstillfällen för otroligt många fajters, och en hel del av de har också blivit väldigt bra, delvis tack vare Allstyle vågar jag påstå.
På sikt kommer sannolikt Allstyle, nu som en egen idrott, också kunna bygga en tydlig identitet och ett hemmahörande som Thabo tror kan bli vitalt framgent.
– Vi hade möte i förra veckan med andra arrangörer som också vill arrangera tävlingar inom Allstyle-regelverket, och när vi nu har en klar grund att stå på tror jag verkligen att Allstyle kan utvecklas till något riktigt stort. Vi kikar på att arrangera den första Allstyletävlingen med SM-status, bland annat.
Det är således åter en ljus framtid som skiner mot en svensk kampsportsklassiker. Utvecklingarna av denna klassiker har varit många, Thabo om någon vet det. Men han vet också något som väldigt få i det här landet gör – hur man bygger ett regelverk och tävlingar som fått fäste över tid och levt vidare.
Det är något att verkligen tänka på, när nu Allstyle Open återkommer den 17:e november i Eriksdalshallen.
Text: Jonathan Broberg
Foto: Jonathan Broberg/Annie Bondefelt/privat