UFC i Globen. Det var länge en helt underbar kampsportsgala. Otroligt mycket folk på läktarna, bra stämning överlag (även om jag inte förstår varför man buar åt motståndare man inte håller på) och flera fina svenska prestationer.
Bea Malecki debuterade i UFC med den äran, Lina Länsberg grät av lycka över sin seger och det gjorde även Daniel Teymur. Och Rostem Akman vann mångas respekt och hjärtan vill jag tro, efter förvisso en förlust men med mersmak.
Men, tyvärr. För mig kommer detta lite i skymundan för de ord Alexander Gustafsson fick fram efter sin förlustmatch: ”The show is over”.
Jag kan ärligt säga att det ögonblicket sannolikt är det tyngsta under mina snart tio år i förbundet. Alex är en enastående kampsportsambassadör och att ta in att det är slut nu…nej, det är en tanke jag inte kommer bli vän med på ett tag.
Jag har alltid älskat att se Gustafsson fightas, på något sätt lite liknande som förnimmelsen när min sambo ler djupt in i mina ögon. Hans fantastiska fotarbete, den smått magiska boxningen och det stora hjärtat är egenskaper som jag verkligen uppskattat.
Jag har haft förmånen att få upplevt flera av hans matcher på plats: Tele2 Arena, Globen några gånger, London och den där kvällen i Toronto. Det är på många sätt helt oförglömliga minnen för mig, och för dessa är jag Alex evigt tacksam.
Alexander Gustafssons sätt att vara, hans ödmjukhet och hans kärlek till idrotten har vandrat rakt in i mig. Om detta är slutet vill jag bara säga att jag är otroligt stolt och glad över att min lilla jordevandring och tid på Svenska Budo & Kampsportsförbundets kansli råkade sammanfalla med The Maulers tid som MMA-idrottare.
Tack för allt, Alexander “The Mauler” Gustafsson.
Lämna en kommentar
Du måste varainloggad för att skriva en kommentar