ADV22: SB&K möter Jenny Schulze från Antidoping Sverige

Jenny Schulze är ansvarig för kontrollenheten som sköter alla dopingkontroller på Antidoping Sverige och innefattar ungefär 150 dopingkontrollfunktionärer.

Hur vanligt förekommande är doping inom svensk idrott i nuläget?

– Under pandemin sjönk dopingfallen på grund av att färre dopingkontroller kunde genomföras. Nu ser situationen ut ungefär som innan pandemin. Vi har sett en viss ökning av substanser som har liknande effekter som testosteron, så kallade SARMS (selektiva androgenreceptor modulerare), som ännu ej är godkända läkemedel, men går att köpa på svarta marknaden. Även kosttillskott som innehåller förbjudna substanser är ett bekymmer som vi fortfarande ser även hos utövare på en hög nivå, berättar Schulze.

Hur bestäms hur många dopingkontroller varje idrott bör genomföra?

– Enheten arbetar utefter en riskutvärdering som bygger på flera olika parametrar som sedermera mynnar ut i en rangordning. Utifrån den rangordningen av idrotter utvecklar vi sen en plan och en struktur över hur fördelningen av dopingkontroller ska se ut.

Hur väljer man ut vilka utövare som ska göra dopingkontroller?

– Antidoping Sverige tillsammans med de svenska förbunden sätter ihop kriterier för vilka som ska vistelserapportera. Kriterierna ser olika ut beroende på vilken sport det gäller. Sen är det förstås kontinuerliga diskussioner med förbunden för att hålla oss uppdaterade om någon ska läggas till eller tas bort från listan, den ändras hela tiden, säger Schulze.

Det finns två kontrollpooler med utövare som man fokuserar på, den registrerade kontrollpoolen och en lägre kontrollpool. Missar en utövare från den registrerade kontrollpoolen att vara på plats så att dopingprov inte kan tas blir det en direkt konsekvens och man får en anmärkning. Tillhör man den lägre poolen så händer inget på en gång men upprepas förseelsen blir idrottaren uppflyttad till den registrerade poolen.

– Utöver dessa så sker även en viss typ av rapportering från till exempel allsvenska fotbollslag eller andra stora lag där utövarna har schemalagda träningar och dit dopingkontrollfunktionärerna också kan välja att besöka, berättar Schulze.

Vilket är det vanligaste provet vid en dopingkontroll?

– Det vanligaste kontrollerna som görs är urinprov och blodprov, urinproven är de mest effektiva då man kan finna upp till 400 olika substanser i ett test. Något som inte kan upptäckas är dock tillväxthormon, där behövs det ett blodprov.

Utöver dessa prover arbetar kontrollenheten också med biomarkörprov, med dessa kan Antidoping Sverige följa idrottarens blodvärden på längre sikt och se om det följer den normala kurvan.

– Dopingpreparat som också finns naturligt i kroppen, som EPO, testosteron och tillväxthormon kan vara ganska svåra att analysera då man måste kunna skilja på naturligt förekommande hormon och doping-hormon. Dessutom försvinner dessa preparat ofta ganska snabbt ur kroppen, medan effekten av preparaten sitter kvar länge.

I ”Blodpasset” vill man spåra EPO och blodtransfusioner. EPO används för att öka produktionen av röda blodkroppar och är spårbart några dygn efter injektion medan en röd blodkropp lever vidare i 3 månader.

– Du kan alltså ha effekt av EPO doping i 3 månader, men går bara att spåra under några få dygn. Därför mäter vi bland annat hemoglobin-koncentrationen för att se om den fluktuerar på ett onaturligt sätt. Det finns ett helt regelverk kring detta och det räcker som bevis för att fälla någon för doping.

De blå punkterna är utövarens hemoglobinvärde, medan de röda punkterna är en algoritm som räknar ut denna utövares individuella gränsvärden för vad som är normalt för just den här personen. Om de blå sticker utanför de röda får man en varning att passet är ”misstänkt”. Det kan dock bero på naturliga orsaker, men är en avvikelse som måste utredas.

– Det krävs specialkunskaper för att kunna tolka resultaten av de här passen på djupet, berättar Schulze och lyfter samtidigt framstegen som skett inom organisationen.

– Användandet av det biologiska passet visar att vårt arbete genom årtionden har utvecklats till att bli mer och mer en vetenskap.

Finns det några nyheter inom just provtagningsområdet?

– Under hösten startar vi ett pilotprojekt med Dried Blood Spots (DBS), ett test som vissa kanske känner igen och görs på alla nyfödda. Idag behövs det ju en sjuksköterska för att genomföra ett blodprov vid en dopingkontroll men med den här metoden kan alla våra funktionärer göra det efter en kortare utbildning, berättar Schulze.

Vid provtagningen sticks utövaren i fingret och bloddropparna överförs sen till ett speciellt papper. WADA (World Anti-Doping Agency) har nu godkänt metoden och den användes för första gången på bred front under OS i Peking och har tagits emot väl av utövare.

– DBS kommer aldrig att ersätta urinprovet då det är bättre på att upptäcka fler substanser men det är ett bra komplement, fortsätter Schulze.

Hur fungerar samarbetet med utövare och vad kan idrottare och föreningar göra för att  öka kunskapen om doping?

– Vi har ett mycket bra samarbete med idrottarna vid dopingkontroller, 99,9% har en bra attityd och vill dra sitt strå till stacken för att få en ren idrott och föregå med gott exempel. För att nå ut till utövarna ytterligare, gärna redan på juniornivå, är min rekommendation att försöka introducera e-utbildningen Ren vinnare till utövarna och Vaccinera klubben till föreningarna, avslutar Schulze.

Text: Annie Bondefelt