Capoeira

Publicerat 2009-07-20 av admin

Fotograf Magnus Hartman – ingen tävling, ingen strid - musik, akrobatik och kampkonst

Capoeira är en afro-brasiliansk konstform som kombinerar stridstekniker med estetiska element som akrobatik och musik. Eftersom capoeiran består av så många olika delar erbjuder den utövaren stor variationsrikedom och olika uttrycksmöjligheter. Capoeira utövas alltid till levande musik och poesi sjungen på brasiliansk portugisiska.

I den sk. capoeira-cirkeln; roda de capoeira, utövas själva spelet. Åskådarna står i cirkel, spelar instrument och sjunger. Två personer i cirkelns mitt utför själva stridskonsten som består av rörelsesekvenser av attacker och motattacker. Rörelserna utförs med lekfullhet men spelet kräver taktiskt tänkande och innehåller mycket list och finter.

Att börja träna capoeira kräver inga speciella förkunskaper, alla kan utöva capoeira oavsett ålder - både pojkar och flickor, män och kvinnor. Capoeiraträning innebär att man utför capoeirans rörelser, likaså att man lär använda de traditionella capoeirainstrumenten och sjunga capoeirasånger. Träningen ger god fysik kontroll eftersom man övar upp både styrka, balans och smidighet.

En rik historia Slaveriperioden

Capoeirans ursprung är delvis höjd i dunkel, men den börjar med att portugiserna transporterar slavar från Afrika till Bahia i norra Brasilien på 1500-talet. Vissa menar att de afrikanska slavarna tog med sig capoeiran från Afrika till Brasilien, medan andra menar att den helt och hållet utvecklades i Brasilien. 

Enligt en teori ska capoeira likna en rituell akrobatisk dans vid namn n´golo som utfördes av unga män från Mucopefolket i Angola. De angolanska stridsteknikerna njinga, basula och gabetula kan också ha influerat capoeira. Det finns även likheter mellan capoeirainstrumentet berimbau och bågformade musikinstrument från Kongo och Angola. Själva namnet capoeira sägs komma från Tupi-indianernas ord puêra som betyder "andra växt". Med detta avsåg man de grästäckta ytor som uppstod då man avverkat skog för att förbereda plantering. Det sägs att slavarna drogs sig undan till dessa avskilt belägna platser för att i hemlighet utöva capoeira utan sina övervakares vetskap. Capoeiran var ett sätt för de afrikanska slavarna att utrycka sin kultur och en möjlighet att kämpa mot sina förtryckare utan att använda vapen eftersom slavarna enbart var hänvisade till sina egna kroppar. Capoeiran nämns för första gången i historiska skrifter från 1770-talet.

Den underjordiska perioden

Under kolonialperioden lyckades många slavar rymma och samlas runt om i djungeln där de organiserade sig i så kallade quilimbos, små självstyrande grupper där allting fördelades solidariskt. Capoeiran levde här vidare som en del av livet både till vardag och till fest. När slavarna fick sin frihet år 1888 följde capoeiran med dem ut i det brasilianska samhället.

De fria slavarna hade flyttade in till de snabbt växande storstäderna. När capoeiran förflyttades från sitt kulturella ursprung började den degenereras. Från en hyllning till frihet och väg till befrielse blev den till en grym och blodig form av gatuslagsmål. Det dröjde inte länge förrän myndigheterna förbjöd capoeira, liksom andra afro-brasilianska kulturyttringar. Bara att känna till capoeira blev ett brott. På grund av det officiella förtrycket glömdes capoeiran bort och föll i vanskötsel i de flesta brasilianska städer. Capoeiran hotade att dö ut och utövades i hemlighet av fåtal mästare. För att skydda sig mot polisen använde sig capoeristas (capoeriautövarna) eller på sig av smeknamn sk. apelidos för att dölja sin riktiga identitet. Traditionen med att använda apelidos lever kvar än idag.

Den akademiska perioden

I början av nittonhundratalet blev capoeiran räddad nästan uteslutande av en enda man: Mestre Bimba. I syfte att utveckla capoeiran och göra den rumsren utvecklade han en ny stil som kom att kallas capoeira regional. Han utvecklade ett antal sekvenser av attack- och försvarsrörelser och introducerade ett system av färgade rep (cordas) kring midjan, som tecken på studenternas olika kunskaper och förmågor.

När en grupp av utländska diplomater blivit imponerade av en capoeirauppvisning av Bimba och hans studenter, beslöt den brasilianska regeringen till slut att erkänna capoeira som ett unikt inhemskt kulturarv värt att beskyddas och bevaras. 1937 upphävdes förbudet mot capoeira av diktatorn Gértulio Vargas.

Samtidigt som Mestre Bimbas stil spred sig, kände en grupp capoeiristas att man inom capoeria regional betonade sport- och motionsaspekterna av capoeira för mycket. Dessa lyfte istället fram musiken, sångerna, de lekfulla rörelserna och försökte bevara den äldre capoeirans tradition. Stilen kallades capoeira angola och är än idag den mest ursprungliga formen av capoeira som fortfarande utövas.

En senare generation capoeiristas kombinerade capoeira regional med capoeira angola. Det är i mötet mellan dessa båda discipliner som den moderna, samtida capoeiran fortsätter att utvecklas idag.

  • 16
  • 9
  • 20
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj