En av de viktigaste faktorer för att kampsport fått fäste medialt heter Bernt Lagergren och jobbar på SVT-sporten. Lagergren har genom åren sett kampsportens utveckling medialt på nära håll och har genom sin varma och eftertänksamma stämma stått bakom många kampsportsreportage, närmare 100 på 23 år.
Budokampsport.se har fått en unik intervju med tv-profilen, som sällan syns själv. Han gillar mer att den han berättar om syns.
Bernt Lagergren är född och uppvuxen i Stockholm. Han växte upp i en familj utan ett genuint idrottsintresse, där familjens fallenhet sedan fyra generationer istället var juridik.
Redan i tidig ålder fascinerades dock Bernt mer av idrotten än juridiken. Han testade på fotboll. Han testade på kampsport. Och även bandy. Men det var i tennis som Bernt nådde längst och spelade på elitnivå.
Trots sitt idrottsintresse och ett utbrett tycke för att utrycka sig, blev det juridikstudier för honom. Han var på väg mot jur.kand. men ett år innan examen tog han beslutet att börja på ny bana.
– Det var ingen praktik alls och jag insåg till slut att nöta lagtexter var rätt trist i själva verket. Jag hade alltid älskat idrott och bestämde mig för att göra ett försök inom journalistiken.
Bernt började frilansa. Efter en hel del turer fick han så in foten och ett vikariat på Svenska Dagbladet 1980.
– Jag hade flyt. Det fanns inga datorer på den tiden och jag kunde inte ens skriva på maskin, men redaktionen hade tålamod med mig. Efter det flyttade jag ett år till Umeå där jag fick fast tjänst på en tidning.
“Bästa arbetsplatsen”
När flyttlasset sedan gick åter till Stockholm hade Bernt ett erbjudande om fast tjänst på Aftonbladet, där han stannade i fem år. 1987 skulle legenden Sven ”Plex” Pettersson ersättas på SVT. Mängder med ansökningar kom in, men SVT fastnade för en särskild.
– Än idag kan jag nypa mig i armen och undra hur jag fick jobbet. Det är ett drömjobb och jag har under mina 23 år på SVT aldrig tyckt att det har varit tråkigt. Jag är lyckligt lottad, det är klart att det är få förunnat. Det är den bästa arbetsplats man kan ha, den bästa TV-kanalen i Sverige.
Bernt lutar sig tillbaka i stolen på kansliet på Ölandsgatan. Han tar en klunk av kaffet innan han svarar på frågan vad som är det absolut bästa med hans jobb.
– Det är att i bild och ljud få berätta historier om idrottsmän och kvinnor. Det är ett stort ansvar och nästan jämt är det ett otroligt svårt jobb, faktiskt. Det är mycket jobb runtomkring ett treminuters reportage som man kanske inte tänker på.
– Sedan har jag haft förmånen att på plats få bevaka åtta OS.
Bernt har två saker som han upplever som sina starkaste minnen hittills under sin karriär som sportjournalist.
– Nummer ett är Tre Kronors OS-guld i Turin. Jag bevakade laget under hela turneringen och att stå där vid sargkanten och på nära håll få uppleva OS-segern var en enorm känsla. Att se Mats Sundin komma farandes, med sin blick – han såg ju galen ut på isen, det är ett otroligt starkt ögonblick. Nummer två i upplevelser är att fått följa Mikael Ljungbergs karriär. Han var den mest ödmjuke personen jag stött på. Så jäkla trevlig och duktig, med ett sådant sorgset slut…
Att Bernt fattat tycke för kampsport, framställer han nästan som ett naturligt intresse. Han provade själv på en del kampsporter som ung, men det var hans far som trots ett ointresse för idrott hjälpte honom lite på traven.
– Jag minns med värme att farsan väckte mig mitt i nätterna så att jag kunde komma upp och se boxningen från Mexico-OS 1968. Det är ett mycket starkt minne för mig. Jag kände mig lite som en fighter i unga år och tyckte tidigt om kampsport.
Enbart träffat sympatiska kampsportare
Bernt har arbetat på SVT i 23 år. Han har på nära håll sett hur kampsporter utvecklats och han har framförallt sett hur de skildrats i media genom åren.
– När jag började på SVT fanns det ett outtalat motstånd mot kampsport. Jag visste att det fanns många som var intresserade ute bland folket och jag tror inte det gått ett möte på SVT utan att jag tagit upp kampsport. Men i början var det helt klart svårt att få sin röst hörd. Det var lite frustrerande emellanåt. Idag är det helt annorlunda. Klimatet i media har blivit mer positivt och fler och fler förstår sig också på vad det handlar om. Jag har en son som tränar kampsport och jag har själv fått en helt annan syn på idrotten.
– Det handlar om kamp, svett, tårar och blod. Men främst kanske en respekt för motståndare, för domare och även för oss i media. Jag har genom åren inte träffat en enda kampsportare som inte är sympatisk och varm som person. Där tycker jag att andra idrotter har mycket att lära av kampsporten.
Men för Bernt är det inte heller enbart utövarna som är sympatiska och lätta att ha att göra med.
– Även ledarna och tränarna är oerhört engagerade och kompetenta människor. Man märker tydligt av en stämning runtom kampsportsklubbar som är svår att hitta annars.
Bernt, om du fick plocka ut något som särskiljer kampsportare mot övriga idrottare, vad skulle det vara då?
– Det kanske låter som tråkiga klyschor, men ödmjukhet, respekt, positiv disciplin och lyhördhet. Jag gillar verkligen att man respekterar och lyssnar på sin tränare. Det finns något inbyggt hos kampsportare där som är väldigt vackert.
Ifjol blossade en debatt om MMA upp i Sverige. Bernt var i högsta grad involverad och han har sin syn på debatten klar för sig.
– Jag kan tycka att det alltid är bra med diskussion kring idrotter, även om det ofta blir godtyckligt. Allt är inte svart eller vitt. Jag tycker att topptränade idrottsmän och kvinnor ska få hålla på med vad de vill, så länge det inte går över vilka gränser som helst. Det ska inte politiker få bestämma, för de vet inte hur det ligger till alla gånger.
– Jag har varit på en del MMA-galor. Och visst, MMA är kanske den fysiskt mest krävande idrotten av kampsporter, men den håller sig klart inom rimliga proportioner – allra helst här i Sverige.
Kung Fu är favoriten
Att Bernt har järnkoll på kampsport förstår man snabbt när man samspråkar 
med honom. Men vilken är då hans favorit bland kampsporter.
– Det är en väldigt svår fråga, som dyker upp emellanåt. Jag gillar personligen mest stående kamp där det är mycket fokus på kroppskontroll. Om jag skulle välja något skulle det nog bli kung fu. I mina ögon har fightingen inom kung fu det mesta. Svep, kast, sparkar, boxning. Det är hela tiden intensivt och det är den mest varierade kampsporten som jag har stött på. Men jag älskar kickboxning och thaiboxning och även kampmomentet i MMA. För mig var det ingen slump att jag fastnade för kampsporter. Jag har alltid haft ett brinnande intresse för dem.
Och Bernt har även klart för sig vilka profiler som han fastnat för genom åren.
– Jag har alltid gillat Rickard Nordstrands hjärta och passion. Det finns nog få som så väl kan passa in i epitetet fighter som Rickard. Även Martin Holm var en personlig favorit. Otroligt duktig taktiskt, fin teknik och väldigt ödmjuk som person, med ett enormt sorgligt slut. Som boxare gillade jag verkligen George Scott, en fantastisk tekniker. Patrik Bogere var också otroligt läcker att se.
Slutligen lutar sig åter Bernt tillbaka i stolen. Han gör det med ett leende, samtidigt som han kommer på att sonen väntar. Det vankas familjematch i badminton.
Text: Jonathan Broberg
Rubrikfoto: SVT
