SM i thaiboxning är tre veckor bort. Utanför har årets första sydliga vindar dragit in över land och förvandlat det kalla klimatet till något som åtminstone kan ses som ett embryo till vår. När Elina Nilsson kliver över kanslitröskeln höjs temperaturen ytterligare. Efter ett stekhett 2010 satsar hon mot ett ännu hetare 2011 med första anhalt Varberg och SM.
– Jag gjorde mitt bästa år i karriären ifjol, men är definitivt inte nöjd, säger hon med ett finurligt leende.
Elina Nilsson är från början elitorienterare. Hon nådde så långt som en landslagsplats, innan en envis skada tvingade hennes karriär att rundas av allt för tidigt.
Det verkar hon trots allt inte alldeles för nedstämd utav. Hon har istället funnit sin plats inom idrotten thaiboxningen.
– Jag älskar verkligen det jag gör just nu. Jag har otroligt fin back up från vänner och tränare och klubb – ja, överallt stöttar folk mig. Jag vill göra både de och mig själv lyckliga, och det gör jag genom att leva det liv jag just nu är inne i.
Elina Nilsson beskriver sig själv som en ganska vanlig tjej. Hon är utrustad med en ordentlig vinnarskalle, är inte heller rädd att få press på sig och tycker själv att hon har en positiv livsåskådning.
VM som höll på att inte bli av
Det kombinerat med minutiös träning gjorde henne till Europamästarinna, VM-silvermedaljör och vinnare på SM under 2010. Hennes främsta år så här långt i karriären.
– Jag hade ett kanonår ifjol. Ett år då det mesta stämde inne i ringen för mig och jag kände att jag var mogen som fighter för framgångar. Jag tror att om man ska bli bra på något, då gäller det också att tro på sig själv.
EM gick i italienska huvudstaden Rom. Elina hade en mycket fin turnering, trots att organisationen runt omkring lämnade en hel del i övrigt att önska. Märkligast blev semifinalen, där Nilsson ställdes mot en 100 kg tung kroatiska.
– Haha, det där kan man ju skratta åt nu. Men hon vägde inga 75 kg, så mycket kan jag säga. Det är egentligen katastrof att något sådan kan hända på den här nivån, men det var bara att bita ihop och försöka göra en bra match ändå. Det är klart att det var extra skönt att vinna den matchen och guldet.
Som regerande Europamästarinna hade Elina Nilsson höga förhoppningar på sig själv inför 2010 års sista utmaning VM i Bangkok. Ett VM som hade kunnat se så otroligt mycket annorlunda ut. Veckorna innan turneringen blev Nilsson påkörd av en bil i Thailand i en smäll som hade kunnat förändra hennes tillvaro.
– Jag gick en powerwalk med Madeleine Vall. Vi gick i vägkanten och plötsligt bara svartnar det för mig. En bil skulle köra om och kör så långt ut att den träffar mig med backspegeln. Jag flög omkull och jag minns hur jag tänkte om jag verkligen lever och om jag var skadad. Tillslut kunde jag resa mig upp, med enorma smärtor i höften och ena axeln och kunde med hjälp av Vall ta mig över vägen i till campen för omplåstring.
Elina var mest oroad över starten i VM. Men skadorna läkte bra och även om hon erkänner att hon var hämmad av olyckan var hon ändå i matchtrim när VM startade.
“Ville så gärna vinna”
Det blev vinst direkt för Nilsson som visade både styrka, taktik och god fysik. Hon tog sig, bragdartat med tanke på olyckan bara ett par veckor innan, till final. Där hände det något.
– Finalen, ja. Jag vet faktiskt inte vad som hände. Jag har tänkt mycket på den matchen i efterhand. Jag var perfekt förberedd, hade en grym taktik som August (Wallén) lagt upp, och kände mig fräsch. Det var precis som att allt bara knöt sig för mig. Kanske började jag tänka på hur stort det verkligen var att vara i VM-final.
Elina gjorde ingen dålig insats, men långt ifrån toppmatch under VM. Det blev en försmädlig svårsmällt förlust. Och när prisceremonin var igång efteråt hade hon mycket nära till tårar.
– Jag var så besviken och arg. Jag ville så gärna vinna och så gick det så där istället. Jag var inte ett dugg nöjd eller glad över min andra plats just då.
Nu så här i efterhand kan hon ändå se tillbaka på VM och känna sig både stolt och glad. Hon har dessutom för sin insats blivit nominerad till ett stort idrottspris som Göteborgsposten delar ut årligen.
Men VM-finalen har fått Elina revanschsugen inför 2011. Hon tränar på ungefär samma sätt i år som ifjol, men det är istället många yttre förändringar kring privatlivet som präglat hennes första månad under 2011.
– Jag har flyttat till Stockholm för att studera. Det känns som att jag verkligen kommer kunna trivas här. Men det är klart att det är en stor omställning och det kommer ta ett tag innan jag hittar rytmen i vardagen. Jag har också sökt mig till en klubb, Slagskeppet, som jag har haft ett par träningar på hittills och det känns också bra.
“Ek är otroligt duktig”
Det första målet för Elina är SM-kvalet i thaiboxning den 12 februari. Hon har hamnat i en tuff viktklass med bland andra världsmästarinnan i kickboxning Caroline Ek.
– Ja hon behöver ingen närmare presentation. Det ska bli kul. Hon är ju otroligt duktig och är väl ungefär lika träningsgalen som mig själv. Nu vet jag inte hur det blir med lottningen och så, men skulle jag få möta henne vore det väldigt roligt. Jag siktar på att vinna SM, så klart, och då måste man ju vinna sina matcher. Det ska bli väldigt roligt att SM drar igång snart.
– Årsplaneringen blir lite avgörande beroende på hur det går i SM. Går det bra där blir det landslagsuppdrag på EM och VM, skulle jag tro. Går det mindre bra har jag lite andra planer också.
Trots att kampsport inte inbringar några stora ekonomiska hjälpmedel, och trots ett allt annat än neutralt bemötande från allmänhet, är Elina Nilsson dedikerad sin idrott. Det som driver henne är den totala glädjen till idrotten.
– Jag hamnade av en tillfällighet i kampsportandet. Det var min bror som tränade kyokushin som tog med mig på en träning och efter det blev jag fast. Jag provade på lite olika kampsporter innan jag fastnade för MMA och Thaiboxning. Det passar mig väldigt bra och jag älskar verkligen det jag håller på med. Min coach August Wallén är den bästa tränare och coachen jag haft och har stöttat mig på ett otroligt sätt.
En glädje och dedikation som garanterat kommer lysa upp Varberg i februarimörkret. För det är sådan hon är, Elina Nilsson. En energigivare.
Text och foto: Jonathan Broberg
