Mitt emellan stora internationella fotbollsmatcher fick budokampsport.se ett längre samtal med Kvällspostens sportchef, tilllika den boxnings- och kampsportsälskande, Kent Hansson. Hansson är en öppen och varm person med ett djup inom framför allt boxning och kampsport som få sportjournalister besitter.
– Det skrivs alldeles för lite om dessa idrotter. Utövarna är helt klart värda mer, säger han till budokampsport.se.
Inom svensk sportjournalistik är Kent Hansson ett aktat namn. En journalist känd för sin varma personlighet likaväl som sin vassa penna. Han har upplevt många stora internationella mästerskap – OS och VM och EM på plats, skildrat många idrottares karriärer.
Året var 1973. Kent Hansson jobbade då på bank men fick ett erbjudande om att arbeta som sportjournalist på Skånska Dagbladet. För honom var det som en dröm besannades.
– Jag har alltid älskat idrott och dessutom att skriva, så att kunna vara med och skildra idrott på det sättet är ett drömjobb för mig.
Åtta år senare, 1981, värvades han över till Kvällsposten som sedan tolv år bakåt i tiden är en del av Expressen. Där är Hansson sportchef sedan ett antal år.
– Det absolut bästa med det här jobbet är att träffa alla fantastiska människor, dessa underbart hårt satsande idrottare. Att få följa dem och deras utveckling är fantastiskt. Och att kunna uppleva idrott live världen över är, det är jag otroligt tacksam för.
Krajnc VM-titel – främsta idrottsminnet
Som person beskriver Kent sig själv som en ”ung och stark 63-åring som fortfarande tävlar i bänkpress”. Om ett par veckor ska han vara med i veteran-SM.
– Hahaha, ja, jag tar 170 kilo och det är väl inte alldeles illa pinkat, va?
Men sina egna idrottsliga planer till trots – det är genom att skildra andra som Hansson ägnat den större delen av sitt arbetsliv åt. Som sportjournalist har han bevakat bland annat fyra OS. Fast om han själv skulle få plocka ut ett minne som det bästa handlar det om boxning.
– Jag har tänkt på det många gånger, vad som skulle vara det bästa idrottsminnet för mig. Rent känslomässigt säger jag när Armand Krajnc vann VM-titeln i mellanvikt 1999 i Lübeck. Det var egentligen ingen som trodde på honom innan den matchen. Vi hade kontakt dagligen, satt och pratade sent på nätterna. Det var en fantastisk känsla när han vann. Lite som bästa vännen vinner, drömmen blev sann, liksom.
– Men det är otroligt svårt att placera upplevelserna. Jag var med och såg Carl Lewis vinna fyra OS-guld, såg när Muhammad Ali tände OS-elden i Atlanta 1996, följde Lillen Eklund när han blev Europamästare – det har varit många stora ögonblick.
Kents favoritsport är boxning. Därefter kommer de mer moderna kampsporterna såsom kickboxning och thaiboxning. Han har också lärt sig att gilla MMA. Det är framförallt det oregisserade, det icke bestämda inom kampsporten som han attraheras av.
– Det blir inte mycket mer utelämnande än så. Två personer i varsin ringhörna. Dessutom kan matcherna sluta när som helst. Det är inte 90 minuter och sedan klart. Det finns en sådan dramatik och glädje – jag har inte upplevt den dramatiken i någon annan idrottsform. Sedan finns det inom boxning och kampsport sådana otroliga personligheter, det är äkta idrott på något sätt. Jag beundrar boxare och kampsportare enormt mycket.
”Skrivs alldeles för lite”
Som många andra har Kent Hansson upplevt att allmänhetens stereotypbild utav en kampsportare ofta är missvisande och negativ – även om han tror sig förstå dess ursprung.
– Jag upplevde åtminstone förr att den bilden, och nu talar jag om boxning, inte var helt osann. Det var ofta så att säga ”tuffa” killar som sökte sig till boxningen. Det var inte direkt scoutkårskillar, om jag säger så. Sedan ska man aldrig generalisera, men jag upplevde att det ändå var så då. På sätt och vis lever den bilden kvar och det är nog rätt svårt att komma ifrån den. Dock har den förändrats på senare år och det tror jag har mycket att göra med att det finns så många duktiga och framgångsrika tjejer som utövar kampsport nu. Jag kan ta ett exempel. Jag var med och bildade en boxningsklubb i Höllviken. Det var lite speciellt, för där var det ungefär 70 % som röstade på Moderaterna och de typiska idrotterna där var tennis och ridning. Det var kanske inte optimalt att starta en boxningsklubb just där, men vi gjorde det och den blev riktigt framgångsrik med otaliga svenska mästare. Där hade vi inte direkt den allmänna stereotypbilden av boxare och kampsportare som tränade. De var inte precis gangstrar…
Som mediapersonlighet har Kent också sett hur boxning och kampsport, kanske mest budo och kampsport, har förbisetts i mediarapporteringen. Något han själv försökt ändra på.
– Man kan se det så här. Den generation sportjournalister jag tillhör, hos oss har boxning alltid varit stark. Men hos mina yngre kollegor är inte det lika prioriterat, tyvärr. Dessvärre inte kampsport heller. Men tack och lov finns internet och kampsport har fått bra uppmärksamhet där istället. Men det är klart, jag tycker att det skrivs alldeles för lite om kampsport. Hos oss på Kvällsposten har vi följt en hel del kampsportare. Vi har på rätt kort tid haft reportage om Mats Nilsson, om Therese Gunnarsson och Madeleine Vall till exempel. Och det kommer lite fler kampsportsartiklar under hösten också.
Om Hansson får sia lite om framtiden för svensk kampsport, är det framförallt på damsidan han tror att framtiden blir allra ljusast.
– Det ligger väldigt rätt i tiden med kampsportstränande tjejer. Jag tror kampsporten attraherar den moderna kvinnan väldigt väl. Det är en liten kampsportsvåg som kommer in nu med hjälp av gymkulturen som också finns. Så jag vill åtminstone tro att framtiden för svensk kampsport och boxning ser ljus ut. Det skulle jag verkligen vilja se.
Text: Jonathan Broberg
