
Nyheter
Budokampsport.se mötte Hanna Sillén
Hon är å ena sidan konstnärssjälen – mjuk och eftertänksam och med ett personligt djup. Å andra sidan är hon också Sveriges största kvinnliga affischnamn inom MMA. Hanna Sillén är en personlighet, en profil – och budokampsport.se fick sig ett längre samtal med Sillén om livet, om hennes brinnande intresse för fotografi och om kampsporten.
Hon är å ena sidan konstnärssjälen – mjuk och eftertänksam och med ett personligt djup. Å andra sidan är hon också Sveriges största kvinnliga affischnamn inom MMA. Hanna Sillén är en personlighet, en profil – och budokampsport.se fick sig ett längre samtal med Sillén om livet, om hennes brinnande intresse för fotografi och om kampsporten.
Det är en vinterdag som vilken som helst egentligen – om det inte vore för att solens strålar för första gången under 2012 gav ifrån sig lite värme. Runt Hötorget i Stockholm verkar emellertid de jäktande människorna inte bry sig nämnvärt om det.
Det är således en alldeles ordinär dag i den svenska huvudstaden, där storstadspulsen vibrerar i takt med de många och höga trafikljuden. Men. Solen skiner.
Den skiner med gyllene effekt över trappan till konserthuset. Trappan, som under vår och sommar brukar vara tätbefolkad, gapar ensamt och tomt. Men en person står i den: Hanna Sillén.
På ett närliggande café beställs en latte in. Sillén ler mycket på sitt karaktäristiska vis. Tar ett stadigt grepp om kaffekoppen, lutar sig tillbaka och tar en klunk. Därpå ler hon igen.
– Jag kommer inte från någon idrottsfamilj. Mina föräldrar är konstnärssjälar och jobbar båda som arkitekter. Jag själv har inget som helst idrottsintresse utöver min kampsport.
Och kampsport har varit en central del i Hanna Silléns liv. Länge. Hon har på senare tid kommit fram som Sveriges bästa kvinnliga MMA-idrottare. Men det var sanshou som var hennes inkörsport.
– Jag jobbade i Pressbyrån -99. En väns flickvän kom förbi och sade att hon skulle gå och träna kung-fu, och undrade om jag ville följa med. Jag hade förut gått förbi träningslokalen men inte riktigt vågat gå in. Nu fick jag en bra möjlighet att testa det.
“Behöver nya utmaningar”
Många som börjar med kampsport berättar nästan lite idealiserande om sitt förste möte med idrotten, som om det vore en första dejt med en presumtiv livskamrat.
– Och det är verkligen så, eller var verkligen så för mig. Allt kändes nytt och jag kom till flera viktiga insikter redan första passet, minns jag. Sedan gillade jag det fysiska.
Kung-fun, eller wushu som är samlingsnamnet, är på något sätt kampsportsmodern för Hanna. Även fortfarande, fast hon inte tränar det speciellt ofta längre. Det blev ändå en kung-fusatsning i nästan tio år. Sillén hann bli ett etablerat namn i världstoppen inom sanshou.
– Jag vill fortfarande inte helt släppa sanshoun, den har betytt så mycket för mig. Samtidigt behöver jag nya utmaningar och därför kör jag nu MMA och BJJ.
Hanna Sillén och utmaningar är som Al Bundy och tv:n – de dras till varandra. Hela Hannas kampsportskarriär har präglats av hennes åtrå för nya utmaningar.
– Jag vill hela tiden utvecklas, lära mig något nytt. Allt kan annars tendera att kännas rätt meningslöst för mig om jag inte förnyar mig och breddar mina kunskaper. Det gäller även i livet utanför kampsporten.
Sillén beskriver sig själv inte som någon ordinär tävlingsmänniska, snarare kan hon ibland känna en viss panik inför tävlingsmomenten. Tävlingen är inte det vitala – utan vinsten. Ibland har hungern efter att vinna kanske blivit för stor.
– Ja, så har det faktiskt varit ibland. Jag har fokuserat lite för mycket på att vinna, men å andra sidan behöver jag den tändningen. Jag har jobbat en del med att försöka se det hela som att jag hela tiden utmanar mig själv – och inte så mycket på att jag har en motståndare.
“Kamratskap och gemenskap i träningen”
För många kampsportare, så även för Hanna, har relationen till idrotten blivit en livsstil snarare än något annat. Sillén lägger ner otaliga timmar i veckan på sin träning, sin kost och sitt tävlande.
– Kampsporten har ju skapat den jag är idag. Och jag hade inte velat vara utan kampsport i mitt liv. Jag är bombsäker på att jag hade varit en helt annan person utan den.
– Det jag fastnat mest för är nog att det är en individuell idrott, men du tränar i team – så träningsmässigt är det en lagsport. Man får två delar i en, så att säga. Kamratskap och gemenskap i träningen och utan träningskamrater kan man inte utvecklas, men prestationen, och vart man vill komma i slutändan är helt upp till en själv, för det finns ingen annan som kan göra det åt dig.
Men att ägna ett liv åt elitidrott som Sillén har gjort för med sig sina uppoffringar också.
– Ja, det är ju inte alltid synonymt med glamour direkt. Jag har ett jobb vid sidan om, som de allra flesta kampsportare, och det är klart att det är tufft ibland. Det är kostsamt. Inte bara på det sättet heller, utan kampsport är smärtsamt. Det gör förbaskat ont emellanåt.
Hanna, måste man lära sig att gilla smärta som kampsportare?
– Gilla och gilla. Vem tycker om att ha ont? Men du måste nog lära dig att tygla smärtan. Jag blir exempelvis mer konstruktiv. Får jag en smäll, vill jag förbättra mina tekniker så att jag skyddar mig från dem i framtiden. Men på det stora hela smakar kampsport mycket mer än det kostar. Jag kan inte se mitt liv utan kampsport.
Nu är Sillén ett väletablerat namn. En att bygga varumärket MMA kring i Sverige. Men vägen dit har varit kantad av tvivel och motgångar, men även framgångar så klart.
– Jag har nog alltid sett mig själv som relativt talanglös. Det känns som jag har fått kämpa väldigt mycket mer än många andra för att få tekniker att sitta. Jag har kunnat traggla tekniker hur länge som helst utan att få till dem, känns det som. Men jag ger inte upp – och det är nog min främsta styrka. Min envishet har fått mig att lyckas inom kampsporten och idag är jag väldigt nöjd och glad för det.
Hanna lutar sig tillbaka. Tar ett bastant tag med båda händerna runt kaffekoppen och tar en klunk. Hon blickar ut genom fönstret, där det nu har börjat snöa lite. Vädret har på bara en kort stund skiftat – likt den utveckling kampsport har haft i Sverige, skulle man kunna jämföra.
Hanna har varit med och sett utvecklingen som har skett från nära håll. När hon började träna var det verkligen mytbilden hon först upplevde.
– Det var källare, dålig belysning, golv utan mattor och ingen ventilation. Det var inte i närheten av det vi ser idag på klubbarna. Och media – det fanns inte att de skulle uppmärksamma kampsport.
– Det är klart att det värmer att se att kampsporten når ut till fler, att klubbarna växer och att intresset från allmänheten ökar. Det är vi många som har suktat efter länge, samtidigt tränar jag för mig själv och har alltid gjort. Jag kan fortfarande tycka att det är märkligt att någon annan vill ta del av det jag håller på med. Som om mitt idrottande vore viktigt för andra än mina närmaste. Det är lite annorlunda. Samtidigt trivs jag med uppmärksamheten, det känns så klart smickrande och är ett bevis på att jag har gjort något rätt. Det får gärna fortsätta att vara så här. (skratt)
Hanna Sillén blickar även framåt. Hon har under senare år varit given på fightcardet på Superiorgalorna på Hovet. Att som tjej ta plats på en stor kampsportsgala är inte alltid så enkelt.
– Jag var i kontakt med Babak (Aghavali) i samband med en av de tidigare Superiorgalorna och vi kom in på min träning. Jag sa att om han vill ha en tjejmatch någon gång i framtiden så ställer jag gärna upp. Det ledde i sin tur till ett möte och senare även till att jag fick gå match på Superior Challenge 5.
– Det är klart att jag önskar att fler arrangörer skulle våga satsa på oss tjejer och kanske kan det jag gör bidra till det. Jag hoppas det åtminstone.
I början på februari tävlade Hanna – i BJJ. På en stor internationell tävling som är det närmaste ett officiellt EM BJJ kommer just nu. Och just bredd har imponerat på henne.
– Jag har väl aldrig haft någon förebild så inom kampsport, jag blir mest imponerad av folk som behärskar många olika saker. För mig är det mycket större om man är bra på tre olika kampsporter, typ MMA, aikido och BJJ – än om du är superbra i bara en. Jag vet inte varför, men jag gillar mångfaciterade människor.
Hanna, avslutningsvis, var tror du att du befinner dig om tio år?
– (skratt) Oj, bra fråga. Gissningsvis är jag inte så tävlingsaktiv längre… Jag kommer nog fortfarande hålla på och idrotta, och kanske även tävla fast i andra idrotter än idag. Jag måste nog ha kvar ett litet tävlingsmoment för min personliga utveckling, men jag kommer sannolikt prioritera andra saker i livet också. Familj, vänner, karriär och så vidare.
– Sedan kanske jag fortsätter instruera inom kampsport. Bara jag får vara relativt befriad från skador.
Hon ställer ifrån sig sin kaffekopp. Ställer den på brickan, redo att bära iväg den mot den övriga disken på caféet. Men hon hindras av den trevliga servitrisen som med ett leende påpekar: ”Det är ju lite det jag är anställd för”.
Det lilla ögonblicket säger ganska mycket om vilken människa Hanna Sillén är: hjälpsam, omtänksam och inte ovan att få saker gjorda på egen hand.
Text: Jonathan Broberg