Det är två veckor kvar till VM i kendo. Denna gång arrangeras mästerskapet i Italien och Sverige satsar mot VM. För två av landslagets medlemmar blir VM ett gemensamt minne, men sinnesbilden inför detsamma är olika: den ena gör sitt tionde mästerskap, den andra är debutant.
Konstraster. Någonstans där börjar allt. Eller inget. I vissa fall förefaller de yttre konstrasterna som sker i livet bäst illustreras via väderleken. Och just denna majkväll i Stockholm kan inte väderlekens skiftningar åsidosättas.
Det är en vårsol som vackert lyser leendes över huvudstaden då 4:ans buss kämpar sig högst upp på Västerbron. En minut senare vid avstigning hållplats Västerbroplan hopar sig mörka moln, som om solen vore en fiende och bara måste detroniseras.
Ytterligare ett par minuter senare vid ingången till U-huset på Rålambsvägen 20-22 (som det heter) kommer de första regnstänken. Men vätan når inte in i byggnaden – där regerar andra makter.
Framför handbollsmål och under basketkorgar, i en vad vi skulle kalla en alldeles vanlig fast modernt utrustad gymnastiksal tränar två svenska landslagstjejer kendo. Det är så mycket svensk idrottsunderjord, för att parafrasera en etablerad hiphopterm, det kan bli. Långt från uppståndelse, fulla arenor, fans, media är det dags för en och en halv timmes träning för FSKA (Föreningen Stockholms Kendo Allians).
“Prestera bra kendo”
Micaela Ahlstam och Klara Dahlberg är landslagskompisar, numera. Men med två helt olika perspektiv på det stundande Italien-VM. Medan Ahlstam, som anses vara en av Sveriges allra främsta kendoidrottare, förebereder sig för sitt tionde mästerskap är unga Klara Dahlberg ny i landslaget och VM i Novara blir hennes första landslagsuppdrag.
– Det ska bli väldigt roligt, så klart. Jag ser fram emot VM och hoppas kunna prestera en bra kendo, säger Dahlberg.
Träningen påminner om få andra idrottsliga minnesbilder. Kendo har starka traditionella anor med ursprung från de gamla japanska samurajerna. Idrotten hette först kenjutsu (svärdskonst) och utvecklades främst under japanska inbördeskrigen på 1500-talet.
Att beskåda dessa samurajliknande varelser med sina shinais (träliknande svärd) smidigt och med ackurates röra sig långsamt fram mot varandra för att sedan blixtsnabbt hugga till med svärdet så det tjongar över gallerhjälmen kryddat med rejäla skrik är inget annat än just konstrastfullt – och frapperande effektfullt.
Det handlar lika mycket om koordination, teknik och armstyrka för att kunna behärska kendon fullt ut. Om det nu går.
– Det vi söker är perfektion i teknikerna och att kunna utveckla dessa på ett så tekniskt fulländat sätt som det går. Jag har hållit på med kendon väldigt länge men kan långt ifrån säga att jag behärskar allt. Och någonstans är det väl det som de flesta idrotter går ut på – att förbättra sig och utvecklas hela tiden, menar Micaela Ahlstam.
Kendo är en liten idrott i den stora svenska idrottsrörelsen. Vid utgången av 2011 fanns det registrerat 538 utövare i Sverige. Men trots det hävdar sig svensk kendo ganska väl vid internationella mästerskap.
– Ja, det måste jag väl ändå påstå att vi gör. Det var i och för sig ett tag sedan vi tog medalj på något mästerskap – och under VM är det lite ”japaner, japaner, japaner”, ler Ahlstam och fortsätter:
– Jag åker så klart iväg till VM för att försöka ta medalj, men det är verkligen inte lätt. Konkurrensen är stentuff. Jag skulle tro att vi ändå som lag har störst medaljmöjlighet.
I kendons lagtävling startar man i ett gruppspel om fyra lag vardera där alla möter alla en gång och där de två främsta går vidare från gruppen. Sveriges damer har i år lottats mot Japan, Australien och Hong-Kong.
– Japan blir naturligtvis svårt och kommer vi undan med något annat än en 10-0 förlust har vi gjort det fantastiskt bra. Sist på VM när vi mötte Australien förlorade vi mot dem med en futtig poäng, så där har vi en grym revansch att utkräva och Hong- Kong är faktiskt inget vidare, den matchen vinner vi, säger Ahlstam.
För Klara Dahlberg, som började med kendo för drygt tre år sedan, har utvecklingen gått snabbt framåt. Även om VM blir hennes första framträdande får hon mycket beröm av Micaela Ahlstam.
– Klara är idel att lära sig och oerhört tacksam att lära ut till. Hon suger åt sig lärdomar som en svamp och är oerhört svår att ta poäng mot. Rent kendotekniskt utnyttjar hon sin räckvidd väldigt väl och är stark. Hon har haft en väldigt bra utveckling och har stor potential, berömmer Ahlstam.
“Ett föredöme”
Den något kortare Ahlstam är trygg under träningen, ger ofta tips till träningskamraterna – som är både män och kvinnor och i alla olika storlekar och åldrar. Kendon, liksom budo i övrigt, särskiljer sällan träningarna mellan könen.
Att Ahlstam är meriterad och har pondus i gruppen märks tydligt, och Klara Dahlberg ser Ahlstam som en förebild.
– Det är alltid peppande att träna med Micaela. Hon försöker alltid göra allt så fulländat det går och det är inspirerande. Hon är ett föredöme, helt klart, menar hon.
Träningen lider mot sitt slut. För både Klara och Micaela handlar den sista tiden inför avresan nu om att försöka konfirmera formen. För Klara handlar det också om att vara vaksam på en liten fotskada, som hindrar henne från att träna stentufft just nu.
– Men vi kommer göra ett bra VM, det känner jag på mig, även om det kanske inte räcker till medalj är det en bra läropeng inför EM 2013, avrundar Micaela.
Stockholmsluften frodas av vår. Och trots att regnets styrka tilltagit under träningens gång är det ett första varmt vårregn som huvudstaden bjuds på.
Även det i sig är kontrastfyllt.
Text och foto: Jonathan Broberg
