Förra helgen vann det svenska iaidolandslaget fyra EM-medaljer. Och medalj vid mästerskap är ingen ny företeelse gällande iaidolandslaget, trots att det endast finns 221 registrerade svenska iaidoutövare.
– Det är svårt att sätta fingret på vad, men iaidoutövare är generellt sett väldigt envisa och passionerade, säger han till budokampsport.se.
Det är snart en vecka sedan EM i iaido avgjordes i den sydfranska staden Meze. Det svenska landslaget svarade återigen för ett mycket imponerande mästerskap, och det blev fyra EM-medaljer.
Patrik Almqvist är en av Sveriges mest framstående iaidoutövare. Han har varit med i landslaget sedan 2005 och under årets EM bidrog han med två medaljer, ett individuellt silver och dessutom var han med i det lag som vann brons.
När Almqvist berättar om EM-upplevelsen som helhet gör han det också med en belåtenhet i rösten, som sig bör.
– Det är alltid spännande att komma i väg med landslaget utomlands. Vi hade ganska höga förhoppningar eftersom vi lyckades väl på EM även i fjol – och de förväntningarna tycker jag att vi lyckades infria nu.
Ett EM i iaido, med en så ringa utövarkrets i Sverige, kan man lätt föreställa sig att det inte är speciellt stort. Men Patrik ger en lite annan syn.
– Det var gott och väl upp mot ett par hundra deltagare på årets EM och bra spridning på länder som var delaktiga också. Varje land får ha högst två deltagare i varje klass, vilket också ger en nationell konkurrens.
Det som urskiljer ett iaido-mästerskap gentemot ett annat idrottsligt sådant tror Patrik är den gemenskap och ödmjukhet de tävlande visar gentemot varandra.
– Det är en fantastisk sammanhållning mellan samtliga iaidoidrottare. Visst finns det stor prestige i att vinna medaljer, men det viktiga – och det vet alla som är med – är tävlan mot sig själv. Det är i lagtävlingen som man kan känna av lite mer prestige.
Patrik, det svenska landslaget i iaido har utvecklats till en veritabel medaljmaskin – utifrån det synsätt att endast drygt 200 i Sverige utövar iaido, hur kan det komma sig att landslaget har dessa rent av oproportionerliga framgångarna?
– Det är en väldigt bra fråga. Jag tror man måste se det hela från grunden. Iaidoutövare är dels väldigt envisa, men också väldigt passionerade. Envishet måste man ha för att kunna bli bra på iaido. Många idrotter har en stor fundamental variation i sig. Dels eftersom man kanske möter olika motstånd och måste anpassa sig, men också i den mån mängd tekniker man ska kunna behärska. Inom tävlingsiaidon har vi bara 12 grundformer som alla tävlar med oavsett grad. Träningen blir då väldigt detaljinriktad och man måste tycka det är roligt att öva på samma rörelser gång efter gång, år efter år.
– Sedan har alla som utövar iaido ett genuint intresse för sporten. Det finns knappt pengar, vi i landslaget bekostar exempelvis vår EM-resa till stor del ur egen ficka, och så ser det ut för oss. Det gäller även alla läger, alla träningar alla tävlingar i samband med landslaget. Varför? Det är inte rätt, men vi gillar verkligen det vi gör. Nackdelen med den torftiga budgeten är att det blir svårt att locka yngre och andra ekonomiskt obemedlade talanger till landslaget.
Så framgångarna har uppstått för att det finns ett stort personligt engagemang?
– Absolut. Utan tvekan är det så. De som håller på är fokuserade och intresserade, det ger stor kvalitet per capita om vi säger så.
Nu är tävlingssäsongen till ända. 2014 är det återigen fokus på EM, som kommer att hållas i Finland.
– Det börjar väl egentligen med SM. Utifrån resultaten där bygger vi landslagstruppen. Eftersom det inte finns något VM i iaido är EM den årliga stora landslagssatsningen. Sedan tävlar många självklart individuellt också, men inte då som en representant för ett svenskt landslag. Jag tror man har hittat ett bra arbetssätt inom svensk landslagsiaido – och jag tror vi kommer få se nya svenska framgångar på EM 2014.
Text: Jonathan Broberg
