I en tid där ljuset återvänder till vår del av planeten kom ett glädjebesked från öst. Fyra svenska aikidostjärnor tilldelades aikidons nästhögsta grad, 7:e dan. En av dessa är Roland Hultberg, en 70 vintrar ung stockholmare som fortfarande tränar flitigt och instruerar andra. Budokampsport.se fick ett längre samtal med Hultberg, som tog oss med på en emotionell berättelse genom årtionden av träning, skratt och varm gemenskap.
1960-talets Stockholm präglades av både misär och viss glamour. Dansstället Nalen var ofta välbesökt och ett självklart uteliv trädde allt mer frekvent fram.
Efterkrigstiden hade lagt ett lock om staden under en längre tid, men Stockholmarna vågade allt mer tro på en tid av fred. Och i deras hjärtan växte en lust att ta del av andra kulturer, på ett tydligare sätt än förr.
1964 var året då en framtida svensk aikidostjärna stöptes. En kväll stötte den 19-åriga Roland Hultberg ihop med sin granne Jan Beime som kom med spårvagnen. Roland undrade var han varit och Jan svarade att han varit och tränat Aikido. På en fråga om vad det var så berättade Beime att det var en japansk budosport och visade några tekniker på Roland och hans kompisar. Eftersom det var på perrongen, utanför pressbyrån, blev det inga våldsamma kast men intresset var väkt.
“Stor del av ansvaret för träningen”
Roland följde med grannen Jan till träningen. Det var maj 1964 och då hade det som sedermera kom att bli Stockholm Aikikai, som fortfarande är Svenska Budo & Kampsportsförbundets äldsta aktiva aikidoförening, haft i gång verksamheten i någon månad.
– På den vägen är det, ler Roland varmt samtidigt som han med en nostalgisk tankeblick smuttar på sin kopp kaffe och tar ett djupt andetag.
– I början tränade vi på spånskivor eftersom mattan inte kommit ännu. Jan Beime som varit och tränat i Frankrike hade byggt upp kontakter med några japanska lärare där. Det var Noro-sensei, Nakazono-sensei och Tamura-sensei. Klubben bjöd in dessa att hålla läger på klubben och för oss var det en otroligt stor och viktig del i vår aikidoutveckling. Nakazono –sensei var också delaktig till att Ichimura-sensei kom till klubben 1966. Tyvärr blev det en konflikt med Ichimura så han övergav klubben.
– Jag gjorde militärtjänst under den tiden och när jag kom tillbaka till träningen hade alla högt graderade medlemmarna lämnat klubben tillsammans med Ichimura. Beime hade börjat skifta fokus till att bli manager för Ola and the Janglers (popgrupp på 60-talet) så han var borta en hel del från klubben. Som högst graderad (4:e kyu) fick jag ta en stor del av ansvaret för träningen.
Roland började tillbringa mer och mer tid i dojon. Och stora ting följde på det. Stig Forsberg hade varit med att skicka två judokas till Japan för en längre träningsperiod med gott resultat och ville upprepa det med Stockholm Aikikai för att på så sätt lösa tränarfrågan. Så i september 1969 fick Roland ett stipendium för att resa till Tokyo för att träna på Hombu Dojo.
– Att komma ensam till Tokyo på den tiden var ett äventyr i sig men tack vare judokillarnas kontakter med en gammal judomästare, Watanabe-sensei, kunde jag hyra ett rum i anslutning till Nippon Budokan. I januari 1970 fick jag sällskap av två klubbkompisar, Thomas von Gegerfelt (också stipendiat) och Guy Rixner. Det var skönt att få lite sällskap.
Roland berättar att han fick omkring 500 svenska kronor i månaden.
– Tänk, det kunde man leva på då, flikar han plötsligt in.
– Jag stannade där till maj följande år och det var en både spännande och oerhört lärorik period.
“I aikido finns inte den utslagningen”
Roland tränade dagligen på Hombu Dojo och hade Yamagushi-sensei och Kobayashi-sensei som sina favoriter. I februari 1970 graderades Roland till Shodan av Kisshomaru Ueshiba på Hombu Dojo.
– Tiden i Tokyo och träningen på Hombu Dojo med Shodangraderingen som höjdpunkt är något jag alltid kommer att bära med mig.
När Roland kom tillbaka till Stockholm märkte han att han och hans dåvarande umgänge utanför aikidon alltmer gled isär från varandra. Istället stärktes banden mellan personerna på klubben.
– Vi var ett gäng i ungefär samma ålder som tränade mycket och som umgicks privat. Genom aikidon blev vår vänskap snabbt väldigt stark. Jag hade heller aldrig riktigt intresserat mig för lagidrotter, och kanske var det tur. För jag kan bara tänka mig hur hemskt det hade varit att ha dessa starka kompisband, och så en dag bestämmer någon utomstående och säger att här kan du inte träna mer. I aikido finns inte den utslagningen och jag vet att aikido därigenom gav mig en stabilitet i livet.
Idag är Roland snart 70 år fyllda. Han tränar frekvent minst två pass i veckan och han är fortfarande väldigt starkt involverad och förknippad med Stockholm Aikikai. De senaste 10 åren har det också blivit flera japanresor med träning i olika dojos.
– Som pensionär har möjligheterna för träningsresor ökat och så tänker jag fortsätta att åka någon gång om året.
Roland har sett generationer av aikidokas komma och gå. Ibland kommer personer, som testade aikido som barn, tillbaka i vuxen ålder och är precis lika varmt välkomna till klubben nu som då.
– Det är inte enbart aikido som är så varmt emottagande. Det gäller nog de flesta kampsporter skulle jag tro. Man tränar för att träningen också följer med oss in i privata livet, eller affärslivet. Aikido och kampsport är en livslära på det sättet. Många av oss bryr oss inte om flängandet efter medaljer, vi är rätt nöjda med att våra liv berikas med något större för oss.
– Aikido för mig är ett slags konfliktlösande som man kan ha nytta av i många olika sammanhang. Det handlar om mötet med individer och via fredliga tekniker hitta en gemensam väg, en kamp som varken skadar dig eller din partner. Aikidon har lärt mig att det går att undvika att gå i polemik med andra och istället hitta en balans och en gemensam väg i mötet mellan människor.
“Samarbetet gjorde oss starkare”
47 år efter att Roland Hultberg var första gången och tränade på Hombu Dojo kom så ett stort besked från dojon. Roland, tillsammans med tre svenskar till (Stefan Stenudd, Urban Aldenklint och Mouliko Halén), tilldelades graden 7:e dan och för att accentuera utmärkelsens tyngd kan sägas att det bara är en västerlänning någonsin som tilldelats 8:dan Aikikai.
– Jag blev förstås väldigt stolt. Det är en oerhört stor ära samtidigt som det också förpliktigar. Nu måste man leva upp till graden. Men först och främst blir man väldigt glad, att uppnå stora mål är vad all idrott handlar om. Och att vi blev fyra som fick 7:e dan betyder massor för svensk aikido.
Tidigare i Sverige finns Ulf Evenås och Jan Hermansson med 7:e dan. Varför Sverige är så bra på just aikido tror Roland handlar om att svensk aikido funnits länge, men också kontakterna med Japan som inneburit stora erfarenhetsutbyten genom åren.
– Vi har också varit rätt förskonade inom aikidon från interna konflikter och istället lyckats utveckla idrotten på bredden. Här i stan införde vi rätt tidigt något vi kallade för ”Stockholmsalliansen” där man fick träna för vilken klubb man ville trots att man tillhörde kanske en helt annan än den man för dagen tränade i. Det betydde stora erfarenhetsutbyten och jag tror att samarbetet mellan Stockholmsklubbarna gjorde oss starkare som idrott.
“Finns alltid en nivå som passar”
Återigen lutar sig Roland tillbaka i stolen och tar kaffemuggen till munnen. Han får frågan om hur länge han tänker hålla på och träna och svaret blir först en fnysning.
– Vad menar du, frågar han vänligt men uppriktigt.
– Jag kommer nog aldrig sluta träna så länge inte kroppen viker ned sig. Inom aikidon är det inte ovanligt att man tränar tills man inte kan längre. Vi har flera som tränar som är en bra bit över 80 år, vissa till och med över 90. Det är också en av de finare delarna med den här sporten. Oavsett vilken tid i livet du befinner dig, finns det alltid en nivå som passar in och som fortfarande berikar, avslutar han.
Text och foto: Jonathan Broberg
