Ett djupt öronbedövande dån från en jättelik och uråldrig trumma. 14.000 människor ackompanjerar en skrikande tystnad. En uppvisning som de flesta kommit för att se. En man som man kunde tro var kejsaren, och kanske är han också kunglig bland aikidokas, Doshu från Hombu Dojo.
Nippon Budokan är för budon var Maracana Stadion i Brasilien är för fotbollen. Det känns onekligen som historisk mark, när man närmar sig den väldiga budoarenan i Tokyo, med plats för nästan 15.000 åskådare.
Hand i hand med Nippon Budokan ligger kejsarpalatset, endast en djup vallgrav som mer liknar en dalgång och grönskande skogsliknande områden skiljer de båda traditionstyngda nästena åt.
Promenaden från hotellet till arenan tar ungefär en halvtimme, men känslan är att det är kortare tid. Alltid finns något att fascineras på vägen.
I en liten glänta alldeles intill vallgraven, vars vatten ibland bubblar till då stora fiskar bryter ytvattnets lugn för att andas, är växtligheten betagande och inkongruent. Flera arter fjärilar i varierande färger söker sig till de blommor, vars prakt utgör en betydande del i helhetsupplevelsen. På en gren i vallgravsvattnet sitter en hägerliknande fågel, och i luften hörs dovt surrande vingslag från något som liknar en humla.
Mäktig arena, liknar ingen annan
Över de vidsträckta lövträdens toppar skymtar så ett tak, vars kantiga form påminner om ett tempel. Framme vid arenan råder full sysselsättning och mängder med aikidoutövare ränner in och ut, och inom loppet av några ögonblick har norrlandsskogsförnimmelsen bytt skrud till ett myller som det anstår en storstad, och ett stort idrottsevenemang.
Inne i Nippon Budokan breder en syn som endast kan beskrivas med rättvisa ord om man själv sett den ut sig. Arenan är inte lik någon annan idrottsarena. Takhöjden är minst som Globens. Läktarna är i två etage där det undre etaget innehåller betydligt färre platsrader än det övre. Det finns ingen kort- eller långsida, utan läktarna formas av tio lika långa sidor.
Från taket kommer ett klart men varmt sken från spotlights och lysrör, vilket nere på golvmattorna återger ett något vitbetonat ljus.
Bär ett stolt tonläge
Mr Masaki Tani, assistent director för Aikikai Foundation, söker upp oss och vi bugar långsamt mot varandra och utbyter en kortare pratstund där leendena känns fler än orden. Mr Tani är den som bjudit in oss till denna aikidouppvisning, vars hela benämning är ”All Japan Aikido Demonstration”.
Mr Tani är i jämförelse med mig en kortvuxen man, men möjligen något längre än medeljapanen. Han bär en prydlig kostym med blå skjorta. Hans mörka ögon innehar förtjusningens blick och hans röst bär ett stolt tonläge.
Vi utbyter visitkort, överlämnar de till varandra i en dubbelhandfattning. Mr Tani kikar lite på mitt namn, jag presenterar mig samtidigt varpå han utbrister:
”Hard to pronounce”.
Vi skrattar, bugar en gång till och sedan visar han oss våra platser.
Magisk upplevelse
Vi sitter så mycket ”ringside” man kan göra och troligen har vi en drös prominenta personer runt oss. Alla ser de med fast blick ut över de fem mattor som upptar golvytan. Vi förstår snabbt deras ihärdiga blickar.
Det är en salig bland aikido vi får se. Samtliga uppvisningar sker under någon minut. Det är allt från bara kvinnor till bara män, till grupper om säkert 30 personer samtidigt på mattan till endast två. Vissa uppvisningsgrupper innehåller allt man kan tänka sig på samma gång: barn, äldre, unga, tjejer, killar, gubbar, gummor.
Varje uppvisning inleds och avslutas med ett öronbedövande djupt dån från en gigantisk och uråldrig trumma, som får vida kläder att fladdra till av basvindarna den kreerar.
På läktarna, som är så gott som fullbemannade, sitter 15.000 människor och följer varje steg. Det är inget annat än en rent magisk upplevelse.
Mr Tani berättar att det alltid är fullsatt när denna aikidouppvisning sker. Han menar också att japanerna värnar om sin aikido, men att medierna fortfarande är lite trångsynta och vill hellre följa tävlingsbudon. Ändå följer ett tiotal kameror hela uppvisningen från mattkanterna, det kommer förstås att bli ringar på vattnet från det.
Doshu ringade in uppvisningen
Hela aikidouppvisningen ringas runt 17-tiden lokal tid in med en alldeles speciell uppvisning. Mr Tani tipsade oss om den redan innan vi anlände, och när Doshu (som är den klassiska Hombu Dojos frontfigur, och egentligen heter Moriteru Ueshiba och är sonson till grundaren av aikido. Doshu är en titel som bärs vidare, ungefär som påven) äntrar mattan är tystnaden i sig öronbedövande. Inte ett andetag hörs från publiken, som sedan följer uppvisningen med stor förtjusning.
Det råder intet tvivel om att det är en stor idrottsstund vi får bevittna och efter uppvisningen utbryter långrandiga och höga applåder.
Människorna lämnar sedan Nippon Budokan. Likaså vi. Innan dess dock överlämnar Mr Tani oss ett dokument inför vårt stunande besök på Hombu Dojo på måndag.
Då har vi lovats ungefär en timmes pratstund med Doshu samt en liten rundvandring i dojon och dess omnejd. Och det står klart för oss att vi troligen inte är färdiga med stora idrottsliga ögonblick. Inte på långa vägar.
Text och foto: Jonathan Broberg
