Reportage: Reza Madadi närmar sig comebacken i Dublin

Det är märkliga tidender som breder ut sig. Solen och dess sommarvärme sprattlar desperat, och med allt mindre styrka, mot ett mörker och en kyla som gror. Och just mörker och kyla är något som Reza Madadi känt av väl de senaste åren – men där finns också lycka och lyster.
   – Tro mig när jag säger det, men jag hade förlorat allt. Nu har jag fått en andra chans, och den tänker jag verkligen ta till vara på, säger han till budokampsport.se.

Om hösten förändras det mesta. Ofta ser vi höstar som en outgrundlig väg mot den vinter som förvisso kan vara vacker att skåda, men som också innebär dvala för den större delen av det som växer.

Löven färgas först granna i en för ögat imposant syn. Sedan faller de till marken och lämnar träden alldeles mörka och nakna. Men om våren, när knoppar växer till sig har också trädet blivit större och starkare – kanske med ett helt nytt, eller i vart fall pånyttfött, skimmer.

Det var en kväll i fängelsecellen, framför en UFC-gala, som precis allt brast för Reza Madadi. Conor McGregor mötte Diego Brandao och framför tv-skärmen, ensam med bara cellväggarna runt sig som sällskap, satt Reza Madadi gråtandes.
   – Jag har haft jätte, jättemycket ångest. Jag minns den kvällen, det var fruktansvärt tungt. Jag och Conor började som UFC-debutanter på samma kort, och där var han på stor gala och där satt jag.
   – Alla känslor kom då. Allt. Jag hade förlorat allt. Jag var borta från min familj, min älskade kampsport kunde jag bara drömma om igen.

“Drömma om att komma tillbaka”
Den kvällen kommer Reza Madadi sent glömma. Men när han väl torkat av sig tårarna, och det största känslosvallet runnit av honom, kom en tanke.
   – Jag kände bara, ”tänk om jag kunde få komma tillbaka”. Jag började träna hårt, jag kände mig starkare av att kunna drömma om att komma tillbaka och det var lite som att hoppet återvände till mig.

Han lämnade celltiden bakom sig, fortsatte sedan att träna oerhört målmedvetet på klubben Allstars i Stockholm. Och så, en kväll, kom det för honom minst sagt oväntade beskedet.
   – Manos (Terzitane) och Tomas (Ghassemi), vilket jobb de har gjort. Wow!
   – Jag kommer aldrig glömma det. Tomas ringde mig vid åtta tiden på kvällen. Då var jag i Fruängen och skulle handla mat för att laga ihop något för min familj, min mamma och min bror. Han sade inget särskilt då, utan bara menade att de hade skickat in allt till UFC och verkligen försökt. Jag var tacksam över bara det, att de verkligen ställde upp för mig. Men helt ärligt, jag trodde nog inte på det själv.

Madadi åkte hem och hade middag med familjen. Då. Vid 23.00 ringde det på dörrklockan.
   – Jag hann tänka det värsta igen, jag menar vem ringer på hos någon vid 23-tiden? Så öppnade jag och där stod folk i trappuppgången med ballonger och champagne. De sade till mig, ”Reza, du är tillbaka”. Alltså, den känslan jag hade i mig då. Jag kommer bära med mig den livet ut. Obeskrivligt.

Rezas senaste match i UFC var i den smått sensationella segern över den numera etablerade storstjärnan Michael Johnson, i en vändning som kanske är en av de allra mest spektakulära. Det var i april 2013 i Globen.

“Inget att vara nervös för”
Nu stundar ett möte mot den finurlige Nordirländaren Norman Parke i Dublin den 24:e oktober. Även om matchen blir väldigt speciell för Madadi är han inte det minsta nervös inför comebacken.
   – Visst, jag har tänkt att ”Reza, det här klarar du inte, det kommer vara tusentals irländare som är emot dig.” Men samtidigt, när de väcker dig från de döda – så känns det, Gud har givit mig en andra chans – då finns det liksom inget att vara nervös för. Tro mig när jag säger det, men jag hade förlorat allt. Nu har jag fått en andra chans, och den tänker jag verkligen ta till vara på.

Det är lite styvt en månad till match. Redan har Parke och Madadi hunnit munhuggas på sociala medier.
   – Vi är i UFC. Det är tufft och de säger att det är världens bästa kampsportsorganisation. Det finns inga lätta matcher, inga duvungar, och jag förväntar mig absolut ingen lätt match. Men jag vill inte gå in i matchen och dutta. Antingen sänker jag honom eller så sänker han mig, det är allt eller inget som gäller för mig.

För ett par dagar sedan skaffade sig Madadi en ordentlig blåtira under en träning. Ögat svullnade upp och han tog sig in till sjukhus. Något som fick honom att i tankarna vandra tillbaka tio år i tiden.
   – Jag var i Newcastle och ögat började blöda så vi tog oss in till sjukhuset. Det är alltså nästan på dagen tio år sedan, och här var jag igen på ett sjukhus med ett öga. Och jag har fan inte tröttnat på det här med kampsport, förutom min familj är MMA och kampsport det enda jag har i livet. Min kärlek till den här sporten, den går inte att beskriva i ord.

“Vill gärna hjälpa till”
Och Reza Madadi hoppas och önskar att människor kan ta till sig av hans öde.
   – Jag vet att jag inte kan tävla och träna hela livet, men jag hade verkligen velat ge tillbaka något till kampsporten efter min karriär. Startat en klubb, eller träna andra, hjälpa ungdomar. Jag vill gärna hjälpa till, och jag hoppas att kampsporten vill att jag gör det också.

Men först vill Reza Madadi ge sig ut på UFC-resan ännu en gång. Första anhalt är Dublin i oktober. Vart allt sedan tar vägen, tja, det vet vi troligen i gränslandet då ljuset åter tar grepp om klimatet.

Text: Jonathan Broberg
Foto: Hamid Ershad Sarabi/Mona Lundkvist