Kampsportsgalan blev mitt genombrott i förbundet

Jag stegade ut från mitt hus i morse och möttes av en i ögonen stickande vårsol. Ljuset är ånyo runt oss. I år ska jag minsann nyttja våren, sommaren och hösten på ett helt annat sätt än i fjol, då jag till stora delar låg hemma med en opererad axel.

Jag längtar efter långa cykelturer ut i skärgården. Jag trånar efter sol och bad, efter en ny sommarsemester på Gotland.
Men innan dess ser vi fram emot en ny kampsportsvår som tar sina första ton nu på lördag med årsmöte och Kampsportsgalan.

För drygt sju år sedan kom jag till förbundet, som en vikarie. En av de första grejer jag gjorde var att kontakta Nyheter 24:s grundare Douglas Roos, som jag hade fått god kontakt med under mina år i Djurgården Fotboll där han satt i styrelsen.

Douglas, jag och Stefan Stenudd tog en förutsättningslös lunch på Riche i Stockholm där vi diskuterade kampsport i media, och vi kunde sedan presentera ett samarbete med Nyheter 24, som startade Kampsport24.

Under tiden kom också Roos med idéen om en kampsportens egen prisgala. Jag och Stefan kollade på varandra och våra blickar skrek: ”Yes, där har vi det”.

Efter det har jag och Mona arbetat idogt varje år med Kampsportsgalan. På senare år har jag mer fungerat i en mediaroll, och bistått med all kommunikation kring galan med allt från motiveringar till webbsändning och så vidare. Mona och de andra på förbundet har dragit det tunga lasset för att få galan att glittra – och jag måste säga, om än i en jävig position: galan är en av vårt förbunds stora flaggskepp numera.

Framför allt vår fantastiska Mona arbetar nästan dygnet runt med att fixa, försöka tillgodose allas önskemål gällande bordsplaceringar och stångas med försenade och inte sällan strulande prisbeställningar. Att Mona orkar i det tempo hon gör, det är så djupt beundransvärt. Glöm för guds skull inte att bjuda vårt eget kampsportsnav en extra kram på lördag.

Sedan är vi också beroende av all extern hjälp vi har fått genom åren, från prisutdelare till alla som arbetar kring galan rent ideellt till alla kampsportare som velat komma och vara. Utan alla oss tillsammans hade vi inte haft en egen prisgala.

För min del tänker jag ofta tror också att mitt driv kring Kampsportsgalan i dess begynnelse, där inte alls alla i förbundet gillade idéen om mer arbete kring en prisgala, blev mitt genombrott i förbundet.
Jag tror att galan till stor del fick förbundsstyrelsen att verkligen vilja ha kvar mig i förbundets regi. Och så blev det ju också.

Jag blev en gång frågad om att ta ut de största ögonblicken kring Kampsportsgalan, när vi firade fem år med den.

Jag nämnde då Persbrandts och Sauks spexande, Reza Madadis segrar i Folkets pris, mina tidiga möten med George Scott, och när jag fick äran att bjuda in Sveriges dåvarande Idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Ett annat stort ögonblick var när vi kunde komma in och ha galan på Berns. Det höjde hela arbetet kring galan, skulle jag vilja påstå.

Men att ta ut några ögonblick framför andra är egentligen en omöjlig uppgift. Det är allt arbete runt galan genom åren som varit det allra mest bestående glädjen.

Och den dag jag inte längre finns kvar i förbundet hoppas jag ändå att galan gör det, och det kommer jag för alltid bära med mig stolt.

Men nu på lördag är det dags igen. Och jag längtar.
Kampsportsgalan är ett säkert vårtecken. Och sedan kommer sol, bad och värme.
Så småningom.