Vi står inför en jätteutmaning

Jo, de har aprilväder också här. När vi kom hit i tisdags var det blåsigt och kyligt, under veckan har det sedan regnat och varit shortsväder (åtminstone tyckte många kanadensare det).

Och det är oberäkneligt härligt med påsken och det väder som tillkommer. Samtidigt som sommaren kan gnaga en första gång vid våra ben kämpar vintern för att inte behöva ta semester ännu.

Det var på en av alla dessa föreläsningar, jag tror den var med professorn John Cairney som jag förstod att physical literacy, eller rörelserikedom som vi svenskar i brist på annat bättre terminologialternativ använder, är väldigt mycket större än vad jag först hade anat.

Jag har fått höra om träningsprojekt utförda för ungdomar, jag har hört om hedervärda samhällsinsatser för att få folk mer fysiskt aktiva, jag har också fått det berättat för mig nu ur ett vårdperspektiv: men jag förstod att physical literacy i Kanada är något som alla delar av samhället hjälps åt för att få fart på.

Vetenskapen, sjukvården, skolan, idrotten – alla delar, kändes det som, av det kanadensiska samhället var representerade under den här konferensen. Från Sverige skickades 24 personer, samtliga från idrotten och fyra av dessa 24 (mig själv inkluderad) kom från kampsporten.

Inte en enda kom från politiken, från svensk sjukvård, svensk skola, eller någon annan svensk samhällsinstans än idrotten. Ingen.

Och många av de förbund som fanns representerade i Toronto denna påskhelg har aldrig ens hört termen physical literacy förr.

Det är en jätteutmaning, kanske för stor för oss i förbundet, att sprida budskapet vidare. Att få folk att förstå.
Jag vet bara att Kanada har kommit en lång bit på väg, och att det jag hört dessa dagar har varit väldigt viktiga ting rörande att få folk i större utsträckning att röra på sig. Och vilka otroliga positiva konsekvenser, för hela samhället, fysisk aktivitet har.

Och jag själv har varit på gymmet på hotellet tre gånger under den här konferensen, och jag kommer garanterat ta cykeln till jobbet istället för tunnelbanan när jag väl kommer hem. För även den längsta resa påbörjas med ett första litet steg.

Tack Riksidrottsförbundet och tack SB&K för att jag fick möjlighet att vara med. Det här öppnade åtminstone mina ögon.
Och nog glittrar vattnet i Lake Ontario lite vackrare nu än när jag kom hit.