Ronda Rousey är fortfarande fantastisk

Min gurkväxt jag sådde tidigare i våras blommar för fullt i mitt vardagsfönster.

Bredvid mig på soffan ligger vår tio veckor gamla staffe-valp, som vi nämnt till Ronda, och snarkar. Det är en tid för mig som påminner om när jag träffade min sambo Sara, för snart 14 år sedan. En tid jag troligen alltid kommer referera som den kanske bästa.

Vi har haft Ronda i tre veckor hos oss snart och inte en stund med henne är utan ett leende. Såna där fåniga leenden, som man knappt vet varför man får. De bara kommer. De är allra vackrast.

I onsdagskväll var jag och Mona på galan Årets eldsjäl. Vårt förbund hade två finalister, BJJ-ledarna Marc Lundberg och Vlado Petrovic. Att just dessa som viger sina liv åt sina adepter på ett hjärtevärmande vis hade chans att bli prisade kändes väldigt passande.

I fredags cyklade jag genom stan mot Tellusborgshallen för att kika lite på Sverigelägret i aikido. Jag blev direkt hänförd av mängden tränande, som nådde över 250 deltagare. Detta ett år då det inte ens var säkert att något Sverigeläger ens skulle bli av.

Tidigare har föreningar arrangerat lägret. Men då ingen åtog sig rollen gick Svenska Aikidoförbundet in och stod för arrangörskapet. Och det blev som sagt väldigt många som dök upp. Själv slog jag mig ner med profilen Leif Sunje en stund och kikade på ett pass som Ulf Hjerppe höll i.

Det var ett vackert pass, en för mig också väldigt vacker stund att få. Ju mer aikido jag ser desto vackrare blir det. Unga ”slänger” äldre i mattan, äldre som är så extremt viga att jag undrar vad jag har lyckats med som stel 45-åring. Och så alla dessa leenden.

Jag vandrade sedan vidare och såg Christian Jacobssons fina pass. Han själv menade att det handlade om flöde, att få en rörelse genom tekniken. Jag tyckte passet var så vackert att titta på, och det berörde mig på djupet.

Att komma till ett läger i en av våra idrotter och bara sitta och njuta är något av det finaste jag vet. Sverigelägret lagrar jag i mitt inre, någonstans nära hjärtat där huden är som tunnast.

Annars har Netflix haft stor påverkan på mig denna helg. Först kikade jag på Ronda Rouseys, såklart upphovet till att vår valp heter Ronda, comeback-avskedsmatch som hon förstås vann på samma sätt som gjorde att vi alla förälskade oss i henne förr – på armbar efter 14 sekunder. Det var något vemodigt och vackert över matchen på samma gång. Månne var det sista gången vi fick se MMA:ans kanske största kvinnliga profil genom tiderna, och då var det ett vackert avsked. 

Hon är fantastisk, Ronda Rousey.

Netflix dundrade också ut en ny satsning som kommer under 2027: Physical 100: Sverige. En satsning där många kampsportsstjärnor kommer vara med.
– Alexander Gustafsson
– Emma Lette
– Dalian Dawody
– Amanda Wikingsson
– Eddy Bengtsson
– Liam Pitts
– Josefine Lindgren Knutsson
– Robin Roos
– Mustafa Aboutaka
– Oscar Sjöberg

Det ska bli spännande att se.