Sommar på budokampsport.se

Aldrig förr hade så många tränat gemensamt på en och samma matta. När svensk aikido firade 55 år hölls ett läger i Eriksdalshallen där Mitsuteru Ueshiba Waka-sensei var inbjuden från Japan att undervisa och fira svensk aikido. Kanske var det lägret kulmen för en åtta år lång era. Den med populäre Leif Sunje vid rodret för aikidoskutan.

17 juli 2017  |  Jonathan Broberg

Det är en underbar sommardag på Södermalm i Stockholm. Grönskan i koloniområdet Tanto spirar.

Leif Sunje ler. Han ser ut över den lilla lunden där vi valt att ta några foton.
– Blir det bra här, jag tror det, säger han.

I flera timmar har vi suttit på ett hotell i närheten och pratat. Sunje, som har budon stadigt rinnande i sina vener, har varit avslappnad. Glad. Han ger ett harmoniskt intryck.

Han har några månader tidigare stämplat ut som ordförande för svensk aikido. Åtta år med styrelseklubban i handen blev det. Åtta år där svensk aikido stått för flera stora utmaningar, men där idrotten också har tagit stora kliv i att bli mer exponerad, mer etablerad och mer lättillgänglig.
– Det är inte jag som ska säga om det vi gjorde var bra nog – det får medlemmarna säga. Men jag hoppas och tror att vi bidrog till att göra saker bättre – höja ribban lite. Oavsett vilket är jag rakryggad i vad jag stod för som ordförande. Och jag är stolt över att vi inom svensk aikido ändå har lyckats hålla så pass sams som vi har gjort under de här åren. Jag vet att många var trötta på allt internt tjafs som var inom aikidon så det fanns en vilja att mötas och vara konstruktiva tillsammans.

Foto: Jonathan Broberg

Dojon – en trygg miljö
Leif Sunje hamnade i aikido på 80-talet. Minnena från första passet får honom att le med hela ansiktet. Och med en lättare suck också.
– Jag visste att jag och en vän skulle gå till Vällingby efter skolan och testa på aikido. Samtidigt hade vi, som man alltid gjorde på den tiden, hållit igång på skolgården. Vi lekte kull. Jag ramlade och skrapade upp ena knät ordentligt. Även om jag nu var omplåstrad när vi väl åkte till träningen så märktes inte det efteråt när mitt knä hade lämnat permanenta blodiga spår på mattkanvasen. De satt kvar i åratal efter.

Leif Sunje växte upp i en familj där mamma och pappa var djupt rotade i budon. Hans far var en kendopionjär i Sverige och det tedde sig naturligt för dem att Leif också skulle pröva budo. Och även om han provade flera andra idrotter hängde han alltid kvar i dojon i Vällingby.

1983 åkte Leif och hans mamma till Japan. Och i ett spontant infall tog de sig till Hombu Dojo i Tokyo. Det blev den första av många färder dit.
– Vi kom in dit och jag minns att det var sköna kontraster. I den första dojon var det fullt ös med en massa barn som lekte och det var både högljutt och stojigt. Vi gick en trappa upp och där i nästa dojo tränade de äldre. Ljudet av kroppar som möter mattan, inget prat, fokuserat och helt olikt träningen som barnen bedrev. Minnena från det där besöket kommer fortfarande till mig då och då, och är väldigt tydliga.

– Vad har då aikido betytt för dig då?
Leif tar ett djupt andetag, blicken blir mer intensiv, ögonen fastnar i ett fokus som om det han ska berätta vore något omfattande. Det blir en lång tystnad.
– Jo. Dojon blev ju en … trygg miljö … där jag kände mig hemma. Där jag fått upptäcka och växa i min takt och fått känna att jag faktiskt kan något (även om det ju alltid är mindre än vad man tror).

Den lärdom Leif Sunje idag har inom aikido, jag undrar om den grodde tidigt och om hans tidiga aikidoår på sätt och vis lever i den aikido han tillämpar idag.
– Alltså, du ställer frågan i imperfekt. Men jag lär mig hela tiden. Varje pass lär jag mig något nytt av. Jag tror att aikido är ett livslångt lärande, och vi tar med oss den i de faser i livet vi väl befinner oss i just för stunden. Så när livet utvecklas gör din aikido det med. De går lite hand i hand, förståelse för aikidon och livet i stort – hoppas jag i alla fall.
– När jag var yngre, vi var otroligt hungriga på att lära oss nya saker. Vi tränade jämt. Och där skiljer sig inte aikido från låt säga pingis. Ju mer du tränar desto mer kommer du att lära dig, om bara suget att lära sig finns. Jag tror att svensk aikido nått dit vi är idag just för att det finns så många som varit så hungriga på att lära sig, och sedermera också då i att lära ut till andra.
– Men jag tror, om jag får vara lite spetsig, att vi kan göra saker annorlunda också. Vi kan säkert utveckla hur vi tränar fysiskt som mentalt och vi kan också bli ännu bättre på att artikulera vad aikido är bra för och hur. Jag tror det är nödvändigt om vi ska kunna attrahera flera till att träna aikido.

“Hjälper varandra”
Sunje tar en kopp till munnen, lutar sig tillbaka i soffan i hotellrestaurangen och tar en klunk.
– Aikido i Sverige har varit fruktansvärt diskreta i det vi håller på med. Några är jätteduktiga på att nå igenom bruset, men jag kan tycka att vi behöver ta en mer naturlig plats inom svenskt idrottsliv. Jag vet att vi har utmaningar kring kommersialisering och budo överlag, men vi måste våga tala om för människor hur bra vi är, hur bra aikido är. Om vi inte gör det själva, vem ska då göra det?
– Vi behöver ta oss själva på lite större allvar och åtminstone försöka få allmänheten att se vad vi ser. Vi ser varandra, vi hjälper varandra. Igenom livet.

Det här är Leif Sunje

Äter helst: God mat
Lyssnar helst till: Bach
Favoritfilm: Nyckeln till frihet
Läser helst: In the dojo av David Lowry (Pretto, jag vet)(Men användbart :-))
Favoritväxt: Momiji, japansk lönn
Jeans eller chinos: Jeans
T-shirt eller skjorta: Skjorta
Plats som han gärna besöker igen: En brygga vid vatten där det är tyst och lugnt
Fiktiv person som han identifierar sig med: Obi-Wan Kenobi (Hur ska man kunna svara på en sån fråga…)
Egenskap han önskar att han hade: Lite mer stresstålig
Yatsy eller TP: Finns inget eller där…

Foto: Jonathan Broberg

Text och foto: Jonathan Broberg

20
23
14