När snön kommit till Stockholm kom lämpligt nog ett mycket värmande besked från Radiosporten. Sofia Olofsson är nominerad som en av 14 kandidater till Jerringpriset.
Jag är egentligen på tok för upprymd för att kunna spalta ner något läsvärt överhuvudtaget, men ska jag ge mig i kast med ett försök hamnar jag någonstans mellan molnen och resten av evigheten.
Sofia Olofsson är nämligen en stjärna, en tindrande sådan. Och som hon har skänkt mig glädje genom åren.
Jag har haft förmånen att på ganska nära håll, främst i samband med internationella mästerskap, jobba med Sofia. Och hon har alltid varit oerhört positiv och glad i sitt sätt att vara emot mig. Dessutom har hon ju vunnit, vunnit, vunnit och åter vunnit. Nej, det har varit en påfallande ära att få ha med en sådan stor idrottare att göra.
Första mästerskapet jag såg Sofia i live var VM 2014 i Malaysia, Langkawi. Då blev det en bronsmedalj. Senast jag fick äran att uppleva en Olofssonbragd var i Paris i oktober, då Sofia fullständigt pulveriserade motståndet och lekte hem ett EM-guld.
Och jag kan ärligt säga att jag nog aldrig tidigare sett en så överlägsen kampsportare under mina år som förbundsinformatör. Och då har vi haft en hel drös med just överlägsna idrottare, och en av dessa är faktiskt klubbkompis med Sofia – Patricia Axling, som var nominerad till Idrottsgalan ifjol.
Ja, Jerringpriset, det är andra gången i förbundets historia vi har en idrottare nominerad. Förra gången, faktiskt också en thaiboxare, var det Isa Tidblad Keskikangas som nominerades.
Det vill till, om Sofia ska kunna hävda sig i denna konkurrens, att alla kampsportare drar åt ett gemensamt håll och röstar.
Så in och rösta, här.
Det är Sofia Olofsson värd.
Foto: Hamid Ershad Sarabi
Lysande krönika. Om en lysande champ.