Sofia Olofssons titelfight på lördag blir en rysare

Jag har upplevt himmelsk lycka – men även fällt bittra tårar, i mitt livslånga umgänge med idrotten.
I mörka november kom plötsligt något som fick nationen i ett kollektiv glädjerus.

23 november 2017  |  Jonathan Broberg

Vi är många som för alltid kommer minnas måndagen den 13 november med välbehag. Det var då det skedde ett mirakel i häxkitteln San Siro i Milano, inför 70.000 åskådare. Det var då Andreas Granqvist och de andra blågula fotbollsspelarna fick hjältestatus genom att fixa en VM-plats nästa år i Ryssland.

Guldbollenvinnaren Granqvist grät öppet efter fotbollsbragden och jag hulkade själv där jag satt bänkad framför TV:n. 0-0 mot Italien bjöd kanske inte på den vackraste fotbollen jag skådat men ibland får man jubla över en iskall defensiv taktik.

Sverige kokade och Italien försattes i chock.  Fotboll är sannerligen ingen lek i Italien. Kanske var det en synvilla men jag tyckte att folk gick lite rakare i ryggen här hemma efter bragden på San Siro. Som sportjournalist på Kvällsposten och Expressen har jag genom åren upplevt många härliga ögonblick. Matcher och fighter som för alltid finns parkerade i minnenas kammare.

Som utsänd sportreporter ska man kyla ner sina känslor men när bragderna utförs är det svårt att förhålla sig neutral. Idrott är dock inte bara himmelsk lycka. Det finns alltid förlorare med i spelet. En del förluster kan vara svårare att hantera, som när Alexander Gustafsson förlorade mot Anthony Johnson 2015.  Allt var dukat för tidernas UFC-fest i Sverige. Nästan 30.000 åskådare fanns på plats i Tele 2-arena. Stora fighter är svåra förhandsregissera. Den blågule krigaren Gustafsson stupade i buren och efteråt visade han öppet sina känslor. Det gjorde ont inom mig att se en gråtande sporthjälte. Drygt två år senare, i Globen mot Glover Teixeira, handlade det om andra tårar. Gustafsson vann fighten och efteråt gick han ner på knä i buren och friade till sin flickvän Moa Johansson: ”Vill du gifta dig med mig. Jag älskar dig av hela mitt hjärta”. Vackert, känslosamt och gott om lyckotårar och rent massmedialt var det naturligtvis bingo.

Kampsport är inte som fotboll och många andra sporter. I kampsport kan lyckoruset infinna sig när man minst av allt anar det.  I kampsporterna finns också risken att drömmar om titlar och medaljer krossas snabbt och brutalt. Det är det oförutsägbara som fascinerar mig när det gäller kampsport.

Ibland hör man folk som lite föraktfullt raljerar om idrott inte är på riktigt.  Jag tvingas lyssna till sånt prövande snack då och då. Jag argumenterar för det mesta aldrig mot sportens haters, det är helt enkelt inte lönt. Däremot kan jag tycka synd om sporthatarna som aldrig får känna på sportens urkraft. Det är inte bara fighters som får en adrenalinkick inför och under en match. Även vi sportälskare drabbas av denna helt underbara åkomma.

När jag skriver den här krönikan återstår det några dagar till att Sofia Olofsson ska gå sin titelmatch i ”Rumble of the Kings” i Partille mot brittiskan Iman Barlow. Sofia har vunnit allt som går att vinna. EM, VM, World Games och WMC:s mästarbälte på proffssidan.

Jag såg Bernt Lagergrens utmärkta inslag på SvT-sporten om denna fantastiska idrottskvinna. Det var ett inslag som gjorde mig nyfiken och glad. Sofia Olofsson är en av många elitidrottare i det här landet som lockar fram den sanna viljan och glädjen. Det var en intressant intervju om eldidrottarens kamp mot  högt ställda krav och demoner.

Sofia Olofssons titelfight på lördag blir en rysare, brittiskan ”lirar” i den högsta divisionen men något inom mig säger att det blir svenska glädjetårar den här aftonen. Sofia Olofsson har förmågan att leverera när det gäller som mest.

2 kommentarer

Lämna en kommentar

34
27
25