Nyheter
Brobergs och Bondefelts smällkarameller
- listar stora händelser under 2017
Ett nytt år står för dörren. 2018 är bara ett bara ögonblick bort. Vi kan blicka tillbaka på ett strålande kampsportsår. Igen. Och det gör vi genom att bjuda på Annie Bondefelts och Jonathan Broberg smällkarameller under året som gått.
Basilikapannacotta med varm tomatsås
När vi anlände till Turin i oktober, en fredag, var det den absolut sista refrängen på sommarsången. Vi lämnade Stockholms snöblask och fick sörpla i oss 19 grader och sol. Invånarna i den italienska alpstaden gick i t-shirts och shorts. Och det var underbart.
Morgonen därpå inleddes EM i iaido – och hösten. Det regnade och blåste och det var tjocka jackor och mössor på.
EM i iaido gick inte riktigt svenskarnas väg. Framför allt genomsyrade kvartsfinalförluster svenskarnas mästerskap. Sida Yin blev den ende att vinna medalj i Turin, ett brons.
Men vi gladdes ändå åt att vi för första gången i förbundets historia kunde sända ett mästerskap i vår nya webb-tv, och tittarna strömmade in under helgen.
När EM var över gick jag ut och åt en god matbit på en synnerligen typisk turinsk restaurang. Till efterrätt, efter en utsökt capricciosa, kom – basilikapannacotta med varm tomatsås. En hit. En sådan fullständig fullträff att den, tillsammans med hela EM-upplevelsen i Turin är ett av mina starkaste minnen från året.
Frieriet inför 14.000 vittnen
Vi stod upp och jublade. Globen var på väg att lyfta. Alexander Gustafsson gjorde en stormatch mot tuffe och otroligt stryktålige Glover Teixeira, och The Mauler var äntligen tillbaka i gammalt gott slag.
Segern innebar att Gustafsson klättrade på UFC-rankingen till att bli förste utmanare igen, men framför allt visade Gustafsson sin otroliga betydelse för intresset för svensk kampsport. Och han visade återigen vackra känslor. Och delade med sig till oss i Globen av ett av hans livs största beslut – han gick ner på knä framför sin Moa i buren direkt efter segern.
Frieriet var en fantastisk stund att få. Och jag kommer aldrig glömma den 28 maj 2017.
Natten med verksamhetsberättelsen
Det är hög tid för mig att komma med ett erkännande. En av årets allra trevligaste stunder är också en tradition som jag och förre ordföranden Stefan Stenudd skaffat oss.
När det är dags att korrläsa verksamhetsberättelsen, som vi alltid gör via telefon, startar vi på kvällskvisten och fortsätter genom natten, tills vi är klara. I år höll vi på så länge att brevbäraren hann komma med morgontidningen. Men kul hade vi det.
Vi sitter där och filosoferar, diskuterar, skrattar och det är så fasligt fina minnen som skapas just där och då. Min farmor tyckte ofta att man skulle göra de mindre stunderna i livet högtidliga. Och det är precis vad vi har gjort med korrläsningen av verksamhetsberättelsen.
Samtalet med Patricia Axling om Idrottsgalan
Jag satt framför datorn hemma innan jag skulle till kontoret, när jag såg att Expressen släppte nomineringarna till Idrottsgalan. Jag fick gnugga mig i ögonan.
”Patricia Axling, thaiboxning” stod det i en av nomineringarna.
Jag kastade mig på telefon och ringde Patricia för ett redan klassiskt samtal. Hon mer eller mindre slängde luren i örat på mig med de ungefärliga orden, ”du får ta och återkomma, jag måste tänka”.
Några sekunder senare ringde Axling tillbaka och var i det närmaste chock. Vi pratade några minuter och hon började så smått att komma i kapp med sina känslor kring nomineringen.
Det var på många sätt, efter så mycket slit, ett av de finare samtalen, en av de finare stunderna i mitt yrkesliv…, ja, bannemig någonsin.
Min resa på förbundets inledes
När jag klev ner i den linementluktande källarlokalen som nybliven 24-åring visste jag inte vilken betydelse det skulle få för min framtid. Inte visste jag då att jag skulle bli totalt förälskad i kampsport, sluta mitt jobb på PR-byrå för att studera på idrottshögskolan och sedermera kontakta SB&K för att undersöka möjligheterna att få skriva lite artiklar. Nu sju år senare arbetar jag heltid med det jag brinner för, förbundets idrotter och fantastiska idrottare. Inte bara ett minne från 2017 utan ett för livet!
En konferens med oväntad bonus
Min första kontakt med glima skedde under årets konferens som hölls på Yasuragi i Nacka, en av de som jag mötte var Lars Magnar Enoksen. Lars Magnar är Kampkonstförbundets ordförande och en riktig inspiratör med sina berättelser om hur han åker världen runt och sprider sina kunskaper. Där i konferenslokalernas korridorer inleddes en dialog kring ett fenomen som liksom gliman härstammar från vikingatiden – nämligen galdring. Något jag kan erkänna att jag visste mycket lite om innan vårt möte. Helt sonika erbjuder Lars Magnar kanslipersonalen att testa tillsammans med honom, vi ställer oss i en ring i korridoren och följer Lars Magnars direktiv. Med en mörk och stadig röst började han mässa ord på främmande språk och ljudet ekar genom byggnaden och jag hinner reflektera att det nog är bra att vi är ensamma i lokalerna denna helg. Sen försöker vi, lite ostadigt till en början, hitta det rätta röstläget och blir sen ledda genom ”sången” vars syfte är att samla positiv energi och avlägsna det dåliga. Ännu ett oförglömligt ögonblick detta år.
Beroendeframkallande idrott
Det var dags för VM i armbrytning i september, det var lördag och jag skulle bevaka mästerskapet via en länk. Under veckan som gått hade jag via samma länk följt svenskarnas matcher med spänning och såg fram emot helgens finaler där svenskarna skulle vara välrepresenterade. Jag hade uppskattat upplägget med att sammanfoga junior-, senior- och veteranmästerskap och såg hur de olika landslagen satt på åskådarplats och hejade fram varandra, det osade sammanhållning och gemenskap. Så när jag då vecklade upp laptopen hos syrran och timme efter timme blev mer och mer engagerad i svenskarnas kämpaglöd blev tomheten stor när sista matchen var avgjord. Just precis så där tomt det bara kan bli efter att man har läst klart en bok, tittat färdigt på alla säsonger av sin favoritserie eller kommit till insikt att sista matchen i ett idrottsmästerskap är gjord.
Lagarbete – på riktigt
För mig var VM i kickboxning i Budapest min andra mästerskapsresa i förbundets tjänst och blev en otroligt rolig sådan. Ett ungt landslag, en för året ny förbundskapten, en ny ordförande och även en andra förbundskapten som kom in med kort varsel. Att från sidan se hur den här gruppen arbetade tillsammans trots en stor press som automatiskt kommer i samband med stora mästerskap gjorde mig väldigt glad och stolt. När mästerskapet var över och Sverige kammat hem inte mindre än två bronsmedaljer, Marcus Johansson och Zina Djelassi, åkte landslaget tillsammans till hotellet i en packad buss med andra landslag och meterhöga pokaler. Trots att alla var trötta efter veckan var stämningen på topp och gruppen strålande av gemenskap och motivation inför framtiden. Jag tror att kickboxningen under 2018 kommer ta ytterligare steg att positionera sig som en stark kampsport och jag tror att mycket kommer vara tack vare en laginsats.
Gott nytt år önskar vi!
Jonathan Broberg och Annie Bondefelt