Cemîl Karahan tog dubbla EM-medaljer

Cemîl Karahan tog först silver i lilabältesklass -94 kg, men medaljskörden var inte över. Trots en armbågsskada laddade han om och stod till slut högst upp på pallen i den öppna klassen för lilabältare.

Inför den öppna klassen var svensken tveksam till sitt deltagande, han drog på sig en lindrigare armbågsskada under viktklassens kvartsfinal och var osäker på om han kunde ladda om ordentligt.

– Jag brukar inte vara så bra på att ladda om, jag har jättesvårt för det. Jag hade helst velat köra de öppna-matcherna direkt efter första finalen, sa Cemîl till budokampsport.se

Trots skada och eventuella svårigheter att ladda om klev han in och vann de två första matcherna mot genom att besegra Aleksander Aleksandrov och Andy Murasaki på poäng.

– Jag var lite osäker på om jag skulle köra, tänkte att om den första är stor så bangar jag. Men när jag väl stod där så bestämde jag mig för att köra ändå. Armen gjorde ont men jag fick bita ihop. Efter första matchen hade jag kommit igång lite och kände att nu kör jag, berättar Cemîl.

– I andra matchen mötte jag Andy som är liten men tuff. Jag vann på poäng den matchen och eftersom jag är lite större än honom kunde jag vara lite elakare, säger Cemîl med glimten i ögat.

I semifinalen mötte svensken Reda Mebtouche från Frankrike, en idrottare Cemîl mött en gång tidigare. Inför dagens match hade fransmannen slagit ut Darin Conner Deangelis från USA som tog guld i herrarnas -94-kilosklass.

– Förra året när vi möttes ströp jag ut honom så den här gången gick han ut hårt, men jag lyckades strypa ut honom den här gången också, säger Cemîl.

Direkt efter semifinalen avböjde svensken vilopausen man har rätt till mellan matcherna för att gå direkt in i finalen mot Igor Tanabe från Brasilien.

– Jag ville inte vila, jag skulle bli kall igen då, dessutom överraskar jag min motståndare genom att gå direkt och får honom ur balans, säger Cemîl.

Ett vinnande drag visade det sig när svensken gick vinnande ur striden och fick kliva högst upp på pallen efter ett axellås. En skön revansch efter silvret tidigare under dagen.

– Ett silver känns svårt, man är ju så nära guldet. Jag jobbar som elevassistent och tränare till barn- och ungdomar och de hörde av sig efter silvret och peppade och då kände jag att jag inte kan svika de, jag vill komma hem med ett guld. Jag har också ett otroligt bra stöd från vänner, familj och klubbkamrater vilket tagit mig dit jag är idag, avslutar Cemîl.

Text: Annie Bondefelt
Foto: IBBJF & Annie Bondefelt