Det är som alltid full fart dessa tidender. Kampsportsgalan närmar sig. Hemsidan ska vara läsvärd med nyheter. Diverse projekt behöver kommunikativ hjälp. Vi fortsätter försöka utveckla vår webb-tv och vår podcast har snart 3000 lyssningar.
Själv har jag gått in på mitt nionde arbetsår på förbundet. Nio. Det är en fjärdedel, nära nog, av mitt jordeliv och jag kan inte längre anses vara en nykomling i vare sig kommunikations- eller för den delen kampsportsbranschen. Det skrämmer mig lite. Samtidigt är min bästa tid i livet här och nu – om det nu finns ett ”nu”.
Jag har blivit tämligen trygg med vad livets smaklökar appellerar, jag vet vart jag är på väg och min resa har blivit min väg. Eller rättare sagt, resan är just nu vägen. Det är emellertid svårare att förutse slutdestinationen; jag trivs på förbundet, jag gör verkligen det och det är inte för att låta servil som jag med hjärtligt eftertryck kan påstå att jag har mitt absoluta drömjobb.
Kampsportsgalan var det ja, vi släppte nomineringarna för ganska precis en vecka sedan och jag har så klart sett att de inneburit både glädje, sorg och bedrövelse. Inte helt olikt de känslosvall som omringar vår kära idrott i stort, men samtidigt ett känslosvall att verkligen respektera. Ty kritik, positiv som negativ, är av godo så länge den håller sig inom rim och reson, vilket jag ändå måste säga att den som nått mig gör.
När vi startade Kampsportsgalan 2010 hade vi knappats vågat tro att dess betydelse skulle bli så här utbred. Vi hade knappats vågat tro på förstasidor i tidningar. Vi hade knappats vågat tro på att galan engagerar så många som den faktiskt gör.
Det är inget annat än oerhört smickrande och jag erinrar mig om att alla som arbetar med galan, på ett eller annat sätt, känner det som väldigt värmande, så här i snötidender.
Att jämföra, spekulera, analysera och kritisera – det tillhör spelet. Men en sak skulle jag vilja dryfta – låt inte de idrottare som faktiskt blivit nominerade bli drabbade av en spontan känsloyttring av vredesmod, just för att din favorit kanske inte var nominerad den här gången.
Ty, budoandan (så som jag känner och lärt älska den) är större än att nedvärdera andras bedrifter för att försöka förstärka någon annans.
Nu har molnen som ockuperat huvudstadens förmiddag spruckit upp, kvar är ett solsken som kanske inte ger våren en direkt skjuts – men åtminstone tanken om våren kan frodas.
Tiden är lynnig, men den är rättvis.
Foto: Hamid Ershad Sarabi
Fin krönika som värmer i vinterkylan.