I hängmattan med Gabriella Ringblom

Det var under Superiormatchen i Eriksdalshallen mot Malin Hermansson som Gabriella Ringbloms kampsportsliv, eller ja, hennes liv i stort kom att ändras.

En smäll mot ena okbenet, som inte bekom Gabriella speciellt mycket egentligen – hon fortsatte matchen – kom att bli i det närmaste förödande.

Matchen hade varit böljande. Gabriella gjorde, precis som Hermansson, proffsdebut och Ringblom hade bjudit på show.
– Jag hade en perfekt uppladdning, kände mig start och i bra form, kanske bättre än jag någonsin varit. Och ingången var otrolig. Jag hade en vän som sjöng och det var fullt drag. Jag har aldrig upplevt något liknande, det var speciellt.

“Pappa betyder massor”
Men vi backar den här historien lite. Till en korridor på ett hotell i Las Vegas. Intill ett rum sitter Christer, Gabriellas pappa, med en dator i knät uppkopplad för att lyssna på radiosporten. Där ska nämligen Gabriella vara med. Hon har för bara någon timme sedan vunnit svensk MMA:s första VM-guld i historien.

Intervjun med Gabriella börjar. Och då brister det fullständigt för pappa, och förbundskapten, Christer Ringblom.
– Det är faktiskt första gången jag hör den här historien, säger Gabriella, och verkar rörd över det hon just hört.
– Pappa betyder massor för mig. Det var han som en gång fick mig att börja med kampsport.

Pappa Christer var tidigt igång med kampsportandet själv och hade en klubb på den tiden då han tog med sin dotter för ett första pass.
– Jag började när jag var sex år. Det blev naturligt att pappa tog med mig till klubben på kvällarna och jag älskade det. Vi tränade judo, alla syskonen tillsammans. Det var mycket lek och en bra grund att stå på. Det var en fin tid i mitt liv.

MMA ansågs aggressivt och fult
Och alltmedan Gabriella växte upp och utvecklades gjorde kampsporten i Sverige det också. I början tränade hon mycket judo, men sedan kom suget efter att verkligen börja tävla.
– Jag gick över till goshindo som vi hade på vår dojo, det gillade jag för det var slag och sparkar också. Det var väldigt kul, men det fanns inte så många tävlingar.

Och det var då som MMA lockade Gabriella. På den här tiden, runt 2005, såg den sporten annorlunda ut. Gabriella var enda tjej på klubben. Samtidigt fick hon bra draghjälp av kommande storstjärnor som Alexander Gustafsson, Nico Musoke och Jonathan Westin, som alla tränade på Nexus vid denna tid.
– Vi körde tillsammans och jag trivdes. Det var en väldigt familjär stämning på klubben och bland träningskompisarna, även om det var lite speciellt att vara enda tjej.
– Men det som var mitt stora bekymmer var att det fanns så få matcher för mig. Shootfighting var stor och hade verkligen kommit igång, men det fanns inga tjejer som tävlade.

Tävlingssuget blev allt större och Gabriella sökte sig till boxning.
– Jag tränade parallellt boxning på Djurgården Boxning, och började bygga boxningen och tävlade.

Men slutligen tog MMA-satsningen ordentlig form. Gabriella berättar att hennes passion för idrotten ofta möttes med förvåning från bekanta, som kanske inte kände henne så väl.
– Det blev nog väldigt blandade reaktioner. Ofta möttes man av ett ”wow, håller du på MMA?” Det ansågs kanske vara aggressivt och fult och hade fördomar runt sig som om det bara vore gangstrar som tränar MMA. Riktigt så var det förstås inte, men det var kanske uppfattningen om oss då.

VM-silver 2014: “inte alls bra”
MMA:n utvecklades snabbt. Och när det första officiella VM:et i amatörregler skulle avgöras, i kampsportens nålsöga Las Vegas, var Gabriella en av de uttagna.
– När landslaget kom igång blev jag väldigt glad. Dels var det otroligt stort för mig att få representera mitt land i ett sådant sammanhang, och dels betydde det att jag kunde få många matcher på kort tid, och på så sätt stillades min tävlingsiver lite – och jag kunde samla på mig ovärderliga erfarenheter.
– Men det var också uppstyrt på ett annat sätt. Det var uttagningar, landslagssamlingar och läger, så det byggde upp en känsla av att ett stort mästerskap var på gång.

Det blev ett VM-silver 2014 för Ringblom, en medalj hon inte var särskilt nöjd med. Så här beskrev hon finalen för budokampsport.se då.
”Jag har gått och väntat hela veckan på den här matchen och så låser det sig för mig, det känns inte alls bra”.

2015 blev VM inte alls som hon hade tänkt sig, istället skulle genombrottet och svensk idrottshistoria skrivas under VM i Las Vegas 2016. Efter en fin uppladdning hade Ringblom samlat på sig tunga erfarenheter och klassades som ett starkt svenskt medaljhopp. VM inleddes på bästa sätt och det var lätt att se att Ringblom var i kanonform. Hon tog sig till final, tillsammans med lagkompisarna Irman Smajic och Cornelia Holm.

Historiskt svenskt VM-guld
Och den 10:e juli 2016 kommer för evigt vara ett stort svenskt MMA-datum. Gabriella Ringblom körde över finskan Anette Österberg och blev första svensk att vinna VM-guld. Kort senare kunde hon med guldmedaljen runt halsen se hur också Cornelia Holm och Irman Smajic vann.
– Det var en häftig känsla. Det var sådan lycka. Just att få dela min glädje tillsammans med dem, och hela landslaget – det är något jag aldrig kommer att glömma.

Det blev flera medaljer i officiella mästerskap efter det. Men så kom tillslut beskedet att Gabriella slutar i landslaget och satsar på en proffskarriär. Matchen debuten skulle ske i kom som bekant att förändra hennes liv.

Superior Challenge. Eriksdalshallen. Fullsatt. Hög stämning. Och en på förhand väldigt haussad match mellan Gabriella Ringblom och Malin Hermansson. En match som motsvarade alla förväntningar. Det var tätt, det var tajt, det var ett högt tempo och det var en böljande öppen matchbild.
– Jag hade så himla kul på vägen fram till den här matchen. Jag hade ett bra team runt mig, fantastiska coacher och hade en klubbkompis som sjöng på väg in till buren, så jag hade skitkul inledningsvis.
– Men sedan gick det ju inte så bra… Det gick inte bra med mina delmål i matchen heller. Jag hade velat plocka ner henne och brottats, men jag skyller lite på att jag fick en smäll i första ronden på ögat, som gjorde att jag inte såg någonting.

Ögonskadan vid första proffsmatchen
Smällen, som hon beskriver som ”inget hårt slag, inget jag såg stjärnor av”, tog värre än man först befarade. Den tog på okbenet, det blixtrade till lite och synen på ena ögat försvann. Synen kom tillbaka, även om det var suddigt, så Gabriella kunde fullfölja matchen, men förlorade på poäng – vilket ter som en parentes i sammanhanget.

Svullnaden runt ögat ville inte gå ner. Gabriella träffade läkaren som var på galan som menade att Gabriella skulle kolla ögat om det inte blev bättre. Det blev det inte.
– Så jag gick till en specialist och de fick göra akutoperation på båda näthinnorna, långt bak där de fäster i synnerverna. De fick fästa det med en silikonring och även lasra. Det ökade trycket i ögonen och jag blev väldigt känslig för skakningar och så, så det blev en rehab på två månader.

Kontrasten från att träna hårt till att i princip bara få gå blev förstås stor. Men ändå var beskedet som läkaren gav innan operationen det värsta tänkbara för Gabriella.
– De sa att jag inte skulle kunna hålla på med kampsport igen, att jag riskerade att bli blind om jag fortsatte. Så jag bröt ihop. Började grina.
– Det var en tung period.

Men nu börjar det ljusna igen för henne. Hon har på kuppen blivit närsynt och får ha glasögon, och hennes glasproppar är trasiga vilket gör att hon har prickar/grumlighet i synfältet. Men återhämtningen går ändå stadigt framåt.
– Jag börjar väl vänja mig vid det här också.

Och faktum är att hennes återhämtning gått så bra att hon nu tränar fys igen. Och även lite kampsport.
– Ja, det känns fantastiskt att kunna göra det igen. Det är väl så att vi föst ser vad vi har när vi inte har det vi vill ha, ungefär. Men träningen är mer för skoj skull, jag sparras lite och så bara för att det är så kul.

Gabriella har träffat en ny ögonläkare som sagt att det är en blåsa kvar på näthinnan. Den blåsan ville läkaren inte att hon skulle sparras med, men om de lyckas få bukt med den kan hon komma att kunna återgå till ett mer normalt liv igen.

“Vill inte sluta på det här viset”
Och även om hon har hittat ett substitut i att träna, hon hjälpte för övrigt Anna Astvik i hennes EM-uppladdning (som slutade med guld), är det ändå en sak som hon ändå gärna vill göra.
– Jag vill gå en proffsmatch till. Det var inte så här jag hade tänkt mig min karriär och jag vill inte sluta på det här viset. Samtidigt, om man risker att bli blind på kuppen – ja, det är det förstås inte värt. Men jag har tänkt många gånger på att jag kanske ska skita i vad läkarna säger, sedan tänker jag till igen och tvekar. Vi får helt enkelt se vad som händer.
– Jag gått igenom svåra skov av reumatism och överträning/utmattningssyndrom – detta har inte stoppat mig i min önskan att nå så lång jag bara kan i MMA , därför har det varit svårt att låta ögonskadorna vara det som ska avsluta min karriär.

Text: Jonathan Broberg