Foto: Hamid Ershad Sarabi

Unnar verkligen Gustafsson bältet

Lucia, alltså. Och jag som fortfarande inte har släppt sommarvågorna kring den gotländska sydkusten från min blick. Och snön föll också över Stockholm i morse. Samtidigt som mina tankar allt mer frekvent skenar i väg mot Las Vegas och den 29:e december.

13 december 2018  |  Jonathan Broberg

När jag var mindre sjöng jag i skolkören. Luciatåget var en vital årspunkt och mängder av toner tränades in.
Det ska sägas att jag nog aldrig var en särskilt bra sångare, men jag gillade känslan kring högtidlighet som köråren förde med sig. Det var på något sätt som att vissa viktiga delar av året blev ännu lite angelägnare.

Och så gillar jag själva förnimmelsen av tävlingsmoment som infann sig även i sångsammanhangen.
Nu är det lucia. Och julbordens tid är här sedan länge. Jag och min pappa var för några dagar sedan runt de centralare delarna av stan och kikade på julklappar (jag har fortfarande inte köpt en enda…). Och jag har också besökt en julmarknad.

Ändå vill jag inte lägga sommaren 2018 åt sidan ännu. Mitt minne vandrar ideligen tillbaka till södra Gotland, värmen vi hade och de timslånga baden vi tog. När jag gör bokslut på mitt 2018 är det sannolikt ett av mina bästa år i livet. Som jag upplever att många andra år också har varit.

Livet är som budo och kampsport – det utvecklas och nya ting lärs in med tidens gång. Vissa delar inom vår idrott är som årstider, likt livet, de kommer och går och inget kan påskyndas eller saktas ned. Men lärdomen bevaras inom oss. Så länge vi är livets alumner, vill säga.

Det kommer andra former av årskrönikor i vår kommunikation än att jag ska redogöra för dem här. Vi kommer att släppa en form av årskrönika i Kampsportspodden och vi kommer som brukligt numera att släppa verksamhetsberättelsen i bokform.

Men innan året ringas in ska en av de största händelserna också ske. Alexander Gustafsson får äntligen sin returchans på Jon Jones, under UFC-galan i Las Vegas den 29:e december. En match jag själv har trånat efter ända sedan den där kvällen i Toronto för fem år sedan. Och så fort jag tänker åt galans riktning blir jag barnsligt nervös, men samtidigt innerligt varm.

Gustafsson är idag en etablerat världsfighter och en stor idrottslig personlighet känd långt vida kampsportens sfär, det var han inte på samma sätt då. Men matchen han och Jones genomförde blev genombrottet för Gustafsson i det större perspektivet. Och matchen, herregud. En av de bästa jag har sett. Alex har haft två otroligt jämna titelmatcher och ännu inte lyckats knipa det där bältet alla vi svenskar som följer kampsporten unnar honom. Det är väl dags nu, kan jag tycka. Tredje gången gillt och allt.

Även Ilir Latifti för en stor roll den 29:e december. Han möter Corey Anderson och Ilir har chans att klättra ytterligare i UFC-hierarkien vid seger. Det blir en gala att minnas, helt enkelt.

Foto: Hamid Ershad Sarabi

2 kommentarer

0
0
0