Hermansson showade aikido rakt in i mitt hjärta

Jag befann mig mitt i en pingismatch när jag i går kväll nåddes av beskedet att Jan Hermansson gått ur tiden.

Jag var varken den som kände honom bäst eller sett hans gärningar för svensk budo och kampsport mest. Men idag, med ett någorlunda sansat hjärta och blick, är jag innerligt glad att jag har fått språka med honom, att jag har fått se han visa upp sin syn av aikido vid ett par tillfällen.

Det var under aikidons 50-årsjubileum som jag såg Hermansson på mattan i ett större sammanhang för första gången. Och jag glömmer inte hur jag kände då.

Han förmedlade aikido som en busig lek, lätt på foten och med mjuka rörelser – det var en fin stund att få bevittna.

Det jag också minns är att han blandade in mycket humor, på ett väldigt smakfullt sätt, i uppvisningen. Det var inte skämt, det var inte att göra sig lustig – men det var show! Och det var verkligen något som jag minns stack ut lite. Han lekte på något sätt aikido rakt in i mitt hjärta, som på den tiden sannerligen hade stor nytta av lite glädje.

Jan Hermansson lär bli ett sådant namn som ingen inom svensk aikido kommer att glömma. Han är och var en legend, som nu lever vidare i våra minnen.

Den vårsol som trängde in, kanske är det någon som säger något om och till Jan Hermansson.
Jag vill gärna tro det, åtminstone.

Vila i frid.