Reportage: Landslagsdebuten som slutade med VM-guld

THAIBOXNING. För ett par veckor sedan vann Irene Forsell Nilsson VM-guld i thaiboxning. Vi träffade henne på hemmaklubben Masters gym i centrala Stockholm.
– Så klart var det ett stort livsögonblick, säger hon till budokampsport.se.

20 juni 2023  |  Jonathan Broberg

Kungsholmen. En av de mer centrala delarna av huvudstaden, som den här dagen till ära fick sig en rejäl försmak på den förmodade och annalkande sommarvärmen.

Det är hos Masters gym Irene Forsell Nilsson är hemmahörande. Och på tal om just hem kallar hon förtjust klubben för sitt ”andra hem”. Det är lätt att förstå varför.

Skratten avlöser varandra. Leenden finns överallt och mitt i blickfånget är just Forsell Nilsson, där flera under den här intervjun vill fram och prata och gratulera den nyblivne världsmästaren i -75 kilo.

– Det har varit många gratulationer, många som verkligen brytt sig om hur det har gått för mig – och det värmer naturligtvis väldigt mycket. Jag blev uppmärksammad redan på Arlanda, där min tränare Thamer (Al Juburi) och några till från klubben mötte upp.

Irene, berätta lite om VM-äventyret.

– Bland det intensivaste jag varit med om. Det var så mycket nytt, nya människor att lära känna, Bangkok som stad. Alla i landslaget är fantastiska. Jag reste utan Thamer men jag blev väldigt väl omhändertagen av alla andra. Men det var varmt. I skuggan var det 39 grader i snitt.

Hur förbereder man sig på värmen?

– Jag har varit i Thailand förr så jag visste lite vad som väntade. Jag brukar klä mig extra varmt i ett par månader innan jag ska åka. Det har varit tre lager tröjor när jag tränat, så det blir ju en del tvätt. Men det har funkat bra för att kunna acklimatisera sig på det sättet.
– Jag tycker annars om vinter och kyla. Jag är en isbjörn på det sättet.

Att klara av värmen är en del, men att prestera i det också är väl ändå ett par level upp till?

– VM var inomhus och bra AC, så ur den aspekten behövde jag kanske inte prestera i värmen men jag förstår vad du menar. Det är inte helt enkelt.

Berätta lite mer om VM specifikt.

– Det var lite speciellt och mycket som var nytt, som sagt. Men jag tyckte det var en bra arena och jag tyckte de som jobbade runt mästerskapet hade bra koll på händelserna. Det var bra uppstyrt och jag kunde enkelt och tidigt fokusera på själva tävlandet.

Foto: Jonathan Broberg

Du har hållit på väldigt länge med kampsport – ändå var du mästerskapsdebutant.

– Jag är kickboxare i grunden, så SM var mitt första mästerskap i thaiboxning och därifrån tog jag mig till VM. Och det hela slutade med VM-guld. Det är förstås lite speciellt. Men jag kände innan VM att guldet var mitt att vinna.

Forsell Nilsson klev in i VM i semifinal. Hon berättar om en lite speciell taktik när det gäller att ladda upp inför matcher.

– Jag laddade upp som jag brukar, jag stalkar mina motståndare (skratt). Jag vill veta allt: längd, vikt, ålder, social status, arbete. Jag vill veta hur de ligger till i sin utveckling, vad de är bra på nu och vad de varit bra på förr. Jag kollar gärna så mycket matchklipp det går. Jag gillar att ha koll. Jag visste på så sätt vem jag skulle möta och vilken typ av förväntad matchbild det kunde bli.

– Jag tänkte nog aldrig att det var VM. Jag lade fokus på matchen i sig och försökte lägga undan allt annat.  

Motståndet i semifinalen stod serbiskan Larisa Sasa för.

– Hon var lång, 182 centimeter, och utnyttjade sin längd bra. Men jag kände att jag var bättre på resten. Visserligen hade hon bra push-kicks, men det var bara att springa igenom och dra in henne i klinchen. Jag var trygg matchen igenom och visste att det hade gått bra.

Sedan var det dags för VM-finalen. Där väntade turkiskt motstånd i form av Mensure Karadayi.

– Samma procedur där: stalking! (skratt)
– Jag tyckte hon såg stark ut i klinchen. Men vi hade en taktikträning dagen innan finalen där landslagsledningen verkligen tryckte på att jag också är stark där. Hon ville gå rakt in i klinch, så jag tänkte att jag flyttar väl på mig då. Så det gjorde jag. Och det fungerade ju rätt bra.

Berätta om känslan där och då, när det står klart att du vunnit guld.

– Jag fick kanske inte de största känslorna just där och då, däremot när jag ställde mig på medaljpodiet och nationalsången spelades upp. Då kom det. Det var det bästa ögonblicket på hela VM. Min man var med på resan och jag tittade på honom och såg att han bölade så det blev väldigt känslosamt. Jag trodde inte det skulle vara så stort. Men det var ett underbart ögonblick.

Coach Thamer kommer in i rummet med ett brett leende. Han är glad och stolt över Irenes guld, samtidigt som han påminner om träningspasset som snart stundar.

Vad betyder Masters gym och Thamer för dig?

– Oj, klubben betyder allt egentligen. Vi hjälper och stöttar varandra i med- och motgång. Vi har en fantastisk sammanhållning och en speciell känsla här på klubben. Jag stortrivs. Och jag hade inte kunnat vinna det här guldet utan alla mina klubbkompisar och ledare. Masters är mitt andra hem och en stor trygghet i mitt liv.
– Thamer är en underbar person som hjälpt mig till den här nivån jag är på idag.

Vad händer framgent nu för dig?

– Jag har inget mål på det sättet, mina matcher är en del av min utveckling. Jag vill utvecklas, så jag vill ha mer matcher. Jag vill hela tiden bli bättre, så även om jag är glad och stolt över VM-guldet nu är jag långt ifrån klar i tävlingsringarna. Jag är i gång i träning igen, samtidigt som jag även så klart ska försöka njuta av framgången.

Men innan dess stundar ett nytt träningspass. Ett av de första för Irene som nybliven världsmästarinna i thaiboxning.

Text och foto: Jonathan Broberg

5
13
16