Iyasaka Aikidoklubb, det känns rimligt att ändå inleda texten med klubbnamnet. Klubben, för den som inte varit där, ligger på en lugn bakgata bara någon minuts promenad från storstadspulserande Mariatorget på Södermalm i Stockholm.
Isen som täcker kullerstensgatan blänker i januari-solskenet.
Ett fågelkvitter ljuder.
Buller från bilar och mänsklighetens ljudkuliss i stort är väldigt avlägset här, trots sin fysiska närhet.
Förbereder läger
Mitt i den lilla backen, där fotgängare och bilar samsas om utrymmet eftersom trottoarer är smala, är ingången till huset där klubbens lokal finns ett par trappor ner.
Sten Frödin och Michael Sederlin förbereder sig för ett läger i klubben där de är instruktörer, samtidigt som de gnabbas lite om hur kaffet ska kokas.
– Ta lika många koppar kaffe som vatten, säger Sten.
Michael ler tillbaka lite, så där som bara riktigt goda vänner gör mot varandra, och utbrister:
– Jaja, jag har gjort kaffe förr… Sten tycker alltid att jag gör för starkt kaffe.
Vi sätter oss ner vid ett bord längst in i köksdelen av lokalen. Det svarta kaffet doftar ljuvligt. Vi börjar med det mest aktuella; de båda vännerna har blivit tilldelade graden 5 dan från Aikikai Hombu Dojo i Japan.
– Det här med grader är lite speciellt. Till skillnad från de tidigare graderna, där man gör en gradering och blir bedömd efter den, är 5 dan en man får tilldelat sig. Det är klart en annorlunda känsla än de tidigare graderna, säger Sten.
Michael fyller i:
– Det ska ju ha gått ett antal år och någon har uppenbarligen sett att vi har lagt ner tid och kraft i träningen. Men visst blev jag lite förvånad. Samtidigt är det väldigt kul – och att vi har gjort den här resan tillsammans sedan vi var små – det tycker jag är roligast.
– Jag tänkte på en sak häromdagen, flikar Sten in. Nu har vi samma grad som vår tränare Urban Aldentklint hade när vi började träna en gång i tiden.
“Vi var inte jätteseriösa med träningen i början”
Det uppstår en tystnad. Båda dricker lite kaffe nästan samtidigt och ställer ned kopparna på mer eller mindre identiskt vis.
Michael och Sten växte upp tillsammans. De träffades på dagis och blev kompisar när de var två år och bara några år senare, i mitten av -90-talet, tränade de aikido ihop för första gången på Iyasaka.
– Vi har inte superkoll på när vi egentligen började. Jag tror att jag började under hösten 1995 och du kom i början av -96, säger Sten. I våran grupp på sexårsverksamheten tränade en vän till oss något mystiskt som visade sig vara aikido.
– Han visade lite grepp i sandlådan, skrattar Michael.
De började träna en gång i veckan och ingick i barngruppen hos Iyasaka i flera år.
– Vi var väl inte jätteseriösa med träningen, det hände att man skippade pass och sprang hem till någon och lirade lite tv-spel istället, berättar Michael. Men vi tränade ändå regelbundet, det var mer att vi inte kom på ett pass här eller där.
Sten tar vid men just som han ska ta historien vidare framåt i tiden skrattar Michael lite avbrytande.
– Men ska du inte berätta…
De båda vännerna skrattar gott ihop en stund innan Sten tar en klunk kaffe och ett andetag:
– Vad vi vet är vi de ända barnen på klubben som någonsin blivit fällda på en gradering. Alla barn klarar i regel sin gradering. Det hör liksom till. Urban Aldenklint nekade oss.
Vännerna skrattar igen.
– Det var under den här tiden då vi inte tog träningen speciellt seriöst. Vi gjorde varsina urusla graderingar. Vi hade knappt tränat och Urban underkände oss. Det gjorde han faktiskt väldigt rätt i och faktum är att det fick igång oss, han sporrade oss, menar Sten.
Fick mer ansvar på klubben
Träningen flöt efter det här på bra och ju äldre de blivit desto mer betyder klubben, träningen och deras vänskap.
– När vi blev lite äldre började träningarna bli så pass kul att man började gå på lite andra pass, man gick själv fast den andre av oss kanske inte var med och så. Det var här någonstans jag fattade att jag faktiskt var rätt hyfsad på det här, ler Sten.
Michael instämmer och minns att de fick börja ta lite ansvar på klubben.
– Vi hjälpte till att hålla barnpass och följde också med Urban på läger. Då blev aikidon helt plötsligt något annat än tidigare. Det handlade inte längre enbart om den egna personliga träningen, även fast den alltid kommer vara det viktigaste.
Några av deltagarna på lägret Michael och Sten ska hålla direkt efter intervjun börjar komma in i lokalen. Kaffet i kannan är nästan uppdrucket.
Vi rundar så smått av sittningen men återkommer till den där 5-dangraden.
– Det var väldigt roligt att vi fick den tillsammans. Vi är på något sätt ett, jag och Michael. Vi har följt varandra så länge, gjort den här resan tillsammans. Det hade nästan känts konstigt om vi hade fått graden vid olika tillfällen, menar Sten och blickar tillbaka mot Michael.
– Jag håller med, säger han.
“Vi vill stå för en bra och empatisk aikido”
De båda tackar artigt för intervjun. Och reser sig.
Det är dags att byta om.
Om knappa kvarten inleder de sitt läger.
– Jag tror det är viktigt att vi fortsätter träna på samma sätt som tidigare, vi ska inte bli några vi inte är bara för att vi har fått en högre grad. Det är ändå den träningen som tagit oss hit. Och vi vill stå för en bra och empatisk aikido som sprider glädje, säger Sten när han kommer ut från omklädningsrummet.
Det blir första lägret som instruktörer med 5 dangraden.
Det är många som är där för att vara med, från många olika föreningar.
Och det är inte svårt att föreställa sig att Sten och Michael nu ger sig ut på en ny resa.
Så kliver de ut på mattan mot deltagarna.
Tillsammans, så klart.
En idrottsberättelse,
från en liten, lugn bakgata.
Mitt i storstadens myller.
Text och foto: Jonathan Broberg
