Mats Hjelm instruerade för honom relativt nya tekniker

Det var omkring 70 tränande personer som fyllde Åby Idrottshall för 50-årsfirande utav svensk bujinkan.

En av instruktörerna var Mats Hjelm.

Mats, vad betyder det här firandet?

– Det var inte någon fluga som många kanske trodde i början, ninjaboomen försvann inte. Vi är kvar! Det var bra uppslutning på det här lägret, det är många som fortfarande tränar som kom hit och det är kul.

Vad är bujinkan för dig?

– Svår fråga. Det är ett sätt att leva. Det är svårt att förklara, men det är klart att det betyder mycket.

Hur blev du förälskad i bujinkan?

– Allvarligt talat kommer jag inte ihåg det i detalj. En klasskamrat till mig undrade om jag ville följa med och träna karate. Nä, det var inte intressant. Men så såg jag Bo Munthe i någon tidningsartikel och tyckte det verkade intressant. Det var inte för att det var ninjaboomen, utan det kändes verkligen som att komma hem för mig.

Du var en av instruktörerna på 50-årslägret, vad drillade du de tränande i?

– Vi har nio olika skolor, alla utom två har obeväpnat försvar så jag körde en av skolorna. Man bryter mot benstrukturen och leder, inte så mycket bryt- och kasttekniker, utan mer slag och spark. Attackera sidan av kroppen och hitta ömma punkter. Det finns tio tekniker, de heter inget utan är bara numrerade. Det är en skola som jag fick lära mig för första gången för fem år sedan.

– Det var inget jag fick lära mig förr av vår gamle stormästare, utan det kom alltså först senare. Men vi kanske hade nog av tekniker att lära oss ändå, skrattar han.