Thomas Franzéns träning fokuserade på känsla

Thomas, 50 år för svensk bujinkan, betydelsen av det?

– Det är roligt. Jag har min egen dojo i Stockholm med mina egna elever och nu får jag träna med folk jag inte tränat med på många år – det är väldigt kul.

Vad har du instruerat i under dagen?

– Inte så mycket teknik, kanske. Utan mer känsla. Det är kanske det som är det svåraste med den här arten, den bygger inte bara på teknik. Det handlar väldigt mycket om feeling och det försöker jag förmedla.

Skratten, leendena, var många runt ditt pass.

– Humor är otroligt viktigt, min sensei i Japan som jag tränat med sedan 1982, där har det alltid varit roligt, du ska tycka om det du gör och ha nära till skratt. Det är väl så enkelt att tycker du om något blir du också bättre. Så skratt och humor är viktiga detaljer.

Bujinkan, vad är betydelsen för dig.

– Det bygger ju på så gamla tekniker och djup historia, så bujinkan för mig är både konst och historia och nutid. Det gäller att hålla kunskapen vid liv och att förmedla det. Jag följer det jag fick av min lärare, och försöker förmedla det till de som tränar med mig.

Varför blev det bujinkan för din del?

– Jag började för så länge sedan, men jag började med judo 1972. Och 1975 började jag träna med Bo Munthe, i runt sju år. Sedan åkte jag till USA och tränade i tio år. Men när jag egentligen blev först hooked på bujinkan var när jag första gången träffade Hatsumi sensei, och det var 1982. Då upptäckte jag verkligen något nytt och en ögonöppnare för mig, och sedan dess har jag hållit mig på det spåret så att säga.