Historien om det smått historiska kendo-guldet

Det var den 2 juni som en 32 år lång svensk kendosvit äntligen bröts.

Markus Arfert skapade blågul glädjefnatt när han besegrade engelsmannen James Wright i EM-finalen i Nederländska Leiden.

Ett ögonblick svensk kendo inte upplevt sedan Mats Wahlqvists EM-guld 1993.

En och en halv månad efter guldet knackade Markus Arfert på SB&K:s kanslidörr. Han gjorde det, som han allt som oftast gör. Med ett leende.

Och apropå leenden. Det knackade ytterligare på glasdörren till kanslilokalen och in kom en annan stor svensk kendoprofil, Göran Gutiérrez-Aranda. Ni som följt kendon ett tag vet att han blev smått historisk under VM i Tokyo 2014, när han överraskande tog en poäng mot en japansk stjärna varpå arenan jublade åt svensken framfart.

Nu skulle Gutiérrez-Aranda bara lämna ett pris kendolandslaget vann ihop tidigare under våren.

– Göran är en skön personlighet som betyder mycket för landslaget, berömmer Arfert och lutar sig tillbaka, liksom beredd på frågebatteriet som är i antågande.

“Stor eufori”

Han tar oss tillbaka till det där ögonblicket i Leiden, när den 32-åriga sviten rök all världens väg.

– Det var en otrolig känsla. Jag minns att jag såg flera i laget komma springandes mot mig, det var stor eufori. Än i dag har jag haft svårt att smälta det här. Det är kanske sånt man aldrig fullt ut kommer att förstå.

Markus Arfert bor i Hallunda, en förort i Stockholm inte långt från Norsborg. Han beskriver sig själv som nyfiken och träningsintresserad. Men rampljuset, som han fått uppleva efter EM, är inget han personligen gillar.

– Jag är en person som inte gillar rampljuset egentligen, men det är väldigt bra för svensk kendo att det uppmärksammas. Det betyder mycket och förhoppningsvis får fler upp ögonen för vår idrott. Men, som sagt, det har fortfarande inte landat och det kommer kanske aldrig att göra det helt heller.

– Vi har kämpat och jagat medalj ganska länge nu. Jag trodde nog att det först skulle komma i lag, för vi har ett otroligt spännande och bra lag. Så jag hoppas vi kan fortsätta marschen mot en medalj även i lag.

Han fortsätter att framhäva stämningen i landslaget.

– Vi har blivit ett starkt lag, där alla jagar samma mål och vi sporrar och hjälper varandra att bli bättre. Vi har en härlig sammanhållning. Som lag har jag nog inte varit med om att vi har varit bättre. De som varit med lite förr menade också att det här sannolikt var det mest sammansvetsade laget.

När EM närmade sig kände Arfert tidigt att det fanns möjlighet att gå långt.

– Vi kände att medaljchans fanns när vi startade uppladdningen inför EM, under våren kändes allt också avslappnat och varje hugg var bra. Efter det rullade det bara på, på något sätt. Så jag fick en väldigt snabb utveckling det senaste halvåret. Jag fick lite mer insikt i vad det är jag faktiskt håller på med. Så fort jag slutade jobba gick jag hem och tänkte på den tekniken, eller kikade på kendoklipp på Youtube. Så jag tror att jag tidigt hamnade i ett bra mind set.

Det var också ett revanschsuget lag som åkte till Nederländerna.

– Förra EM förlorade vi i kvartsfinal med en poäng, och det här EM:et blev exakt likadant, rent resultatmässigt. Vi åkte ut i kvartsfinal igen med bara en poäng. Och exakt som förra EM fick jag fighting spirit-pris, så det gjorde något med mig inför det individuella tävlandet.  

“Kände ingen nervositet”

Efter snöplig lagsorti var det så dags för det individuella tävlandet.

– När jag gick in i tävlingen på söndagen kände jag ingen nervositet, jag kände ingenting egentligen utan var bara fokuserad på att göra min bästa kendo någonsin. Och med det självförtroendet bakom mig gick det ju väldigt bra också.

Vägen till det smått historiska guldet gick över sju matcher för Markus Arfert. Samtliga med olika karaktärsdrag och matchbild. Att få en bra start i tävlingen är en förutsättning för att det sedan ska kunna gå bra. Första matchen blev mot ungerskt motstånd i form av Kassai-Kiss.

– Den svåraste matchen är alltid den första i poolen. Man är inte helt inne i tävlingen och min första motståndare hade redan gått sin första match, så jag hade premiär och han var redan inne i mästerskapet. Men sedan knep jag första poängen och då kände jag att jag hade lite kontroll. Men han vann nästa poäng, så det blev en tajt match. Jag lyckades vinna på ett hugg mot huvudet och vann med 2-1. Det var en skön start.

– Sedan mötte jag portugisen Pepe. Då hade jag redan fått bollen i rullning, så att säga, och vann med 2-0.

– Efter det mötte jag belgaren Kurogi och vann även den matchen med 2-0.

Fint poolspel lade grunden till guldet

Efter ett mycket väl genomfört poolspel visade Markus Arfert att han var i storform. Dessutom var lottningen på svenskens sida, som stod över åttondelsfinal och gick rakt till kvartsfinal. Där väntade britten Ogle.

– Han är en gammal räv, klok och svår att komma in på. Jag var nästan sur när vi började, för jag tänkte att han inte skulle röra min medalj. (skratt) När matchen började råkade jag putta till honom så han tappade balansen och gick i backen. Så jag fick tagga ner lite efter det.

Arfert visade sedan återigen upp den fina, avslappnade och vägvinnande kendon som gjorde honom så framgångsrik i poolen. Det blev en säker seger med 2-0.

I semifinal väntade finurlige och lite lurige tysken Luca Klein. Medaljen, som siktet var inställt på, var nu bara en seger bort.

– Återigen, självförtroendet när matchen startade var på topp. Jag hade sett honom tidigare i turneringen och han hade en teknik att se upp med. Resten kände jag att jag hade god koll på.

Men trots det blev starten i matchen lite trevande för Arfert. Tysken tog ledningen och det medförde att svensken inte fick tappa någon mer poäng. Och slutet på matchen blev rafflande.

Efter en lyckad offensiv kvitterade Arfert. Och bara en kort stund senare kom avgörandet.

– Jag lyckades få till en snabb vändning i slutet av matchen och det var en härlig känsla efteråt. Även när jag låg under, med lite tid kvar, trodde jag verkligen att jag skulle vinna.

Det blev final. Bara det, att en svensk tar sig till final i individuellt tävlande, är sällsynt. Men Markus Arfert, som nu hade säkrat en silvermedalj, var inte nöjd där. Nu skulle guldet bli blågult och en 32-årig svensk förbannelse skulle brytas.

Final mot britten Wright

Men nu väntade den brittiske storstjärnan James Wright i final.

– Jag hade faktiskt inga större känsloyttringar innan som nervositet eller så, jag bara kände att det här har jag. Vi hade ju vunnit över det engelska laget i London Cup under våren och när vi träningsmatchade där inför cupen vann jag över honom. Så jag visste att det kunde gå.

Och finalen blev närmast ett karbonpapper på träningsmatchen i London. Wright tog ledningen, men Markus Arfert gav inte upp. Och lyckades vända och vinna.

– Det var ett moment i finalen där jag kände han var lite skakad. Det var precis efter att jag tagit min poäng till 1-1. Han dröjde kvar lite, tog lång tid på sig att ställa upp vid linjen. Och den känslan hjälpte mig framåt i matchen.

Det blev 2-1 till Arfert och där tog den svenska glädjefnatten vid. I centrum av blickarna, glädjen och euforin var en märkbart lugn Markus Arfert.

– Det tog ett tag innan jag förstod vad som hade skett. Att vara framme vid ett ögonblick, som man jobbat emot så länge – den känslan är så nära overklig det går att komma, tror jag.

“Media-uppmärksamheten väldigt bra för svensk kendo”

Väl hemma igen efter EM-äventyret har Markus fått bekanta sig med ännu en lite ny tillvaro, den i blickfånget. Media har uppmärksammat guldet. Så klart även familj, vänner och klubbkamrater.

– Det har varit en del nya saker att ta in, helt klart. Men det är ju bara positivt. Och framförallt är media-uppmärksamheten väldigt bra för svensk kendo överlag. Det är inte ofta det händer för oss att exempelvis DN skriver om kendo, så jag hoppas att det kan medföra att fler får upp ögonen för vilken underbar idrott det här är.

Under sommaren väntar lite ledigt för Markus. Men eftersom han gillar att träna överlag lär han inte ligga på latsidan. Och om knappt två år väntar VM. I Tokyo.

Blickar mot Tokyo-VM 2027

Senast det skedde, kendo-VM i Tokyo i klassiska Nippon Budokan, var 2014. Det var också då Göran Gutiérrez-Aranda tog den klassiska poängen mot japanske stjärnan, till publikens stora förtjusning.

Arfert ler lite extra när VM kommer på tal.

Men på sitt vänliga och ödmjuka sätt avrundar han intervjun med ett väldigt porträtterande citat:

– Jag är inte där ännu, jag hoppas att jag blir uttagen. Men det vore ett nytt stort äventyr för mig, och något som sporrar mig i träningen fram till det.