Astrid Schölin ser tillbaka på ett otroligt World games-guld

Solen värmer som om den tror att det är högsommar.

Dess strålar leker sig mellan husfasader, över trädtoppar, och ner i det lilla hörnet av Odenplan där fiket där vi träffar Astrid Schölin är beläget.

Det är i mitten av september och snart en månad sedan Schölin, den utpräglade svartbältaren i BJJ, vann jujutsu-guld under World Games i Kina.

– Det blev mer speciellt att vinna än vad jag först trodde. Jag känner mig i första hand som en BJJ-idrottare och newaza (stil inom jujutsu) har jag liksom enbart sett som ett bra komplement för mig.

Insåg först på plats hur stort World games verkligen var

Först när hon blev varse att hon kunde tävla i World games förstod hon inte helt digniteten på tävlingen. Det fick hon sedan själv erfara på plats.

– Jag har varit rätt ovetandes om den här organisationen, eftersom jag kommer från BJJ-världen och är van vid en annan tävlingsorganisation. För mig har det liksom alltid varit BJJ-organisationen som gällt och som varit högst på min agenda, om man säger så. Så World games såg jag främst som en rolig grej. Men ju närmre mästerskapet kom desto större insåg jag att World games verkligen var – när jag sedan var där insåg jag rätt snabbt att det här kanske är det största jag varit med om, oavsett organisation.

– Rent objektivt är det nog det största som man kan vinna, utifrån kraften runt World games. Och det är en väldigt rolig organisation att tävla i. Men fortfarande har nog ett BJJ-guld i svartbältesklassen mest prestige och tyngd för mig.

Hon berättar om hur själva tävlingsupplevelsen var.

– Jag kan inte svara för hur det varit tidigare, men det här var väldigt bra uppstyrt. Man hade någon som mötte vid flyget och visade vägen till bussen till hotellet. Det var reklam vart vi än åkte över hela stan, kändes det som. Det var ett väldigt engagemang och intresse för World games. Det kändes häftigt.

När det väl började, kändes det som att du var i bra slag?

– Ja, det gjorde det verkligen. Efter VM i juni var jag generellt ganska less på tävlandet. I vanliga fall får jag nästan tvinga mig att vila, men nu var det kämpigt att ta sig till träningen. Möjligen var det för att jag visste att jag skulle dra igång under en period då jag brukar vara rätt ledig från hård träning. Jag hade gjort ett hårt camp inför VM så Linda (Lindström, coach) sa att jag inte behövde göra om det, utan jag tränade betydligt mindre och lättare än jag normalt sett gör inför mästerskap. Jag försökte njuta och ha kul.

– Så när tävlingarna startade var det i det mindsetet och direkt kände jag att det här kan gå riktigt bra. Vilket det också gjorde. Jag var fokuserad och lugn och invägningen gick bra. Jag fick också en bra start i matcherna och kände tidigt att jag bra. Riktigt bra.

Finalen mot kanadensiska Felicia Marceau då, hur upplevde du den?

– Först och främst, jag mötte henne för tre år sedan. Då passerade hon mig i slutet och vann och det har liksom stört mig lite. För vi har inte mötts sedan dess och hon har vunnit väldigt mycket och jag har känt att jag vill få chansen igen att visa att hon inte är bättre än mig. Så jag var väldigt taggad på att få möta henne.

– Finalen blev ganska tajt, det var svårt att hitta ingångar och hon försvarade mest det jag gjorde, men ville inte göra mycket själv. Samtidigt styrde jag matchen och kände att jag hade kontroll. Jag visste att jag var tvungen att ha tålamod.

– Vi började stående men hamnade snabbt i samma positioner som under ordinarie tid. Jag satte en ganska dålig triangel och tänkte själv att det är det eller en annan teknik som gäller. Då hör jag coach Linda skrika att jag ska gå på ett annat stryp – och det lyckades. Jag fick fördelen och vann matchen och hela turneringen.

Vad kände du då?

– Jag var väldigt tacksam gentemot min coach för vinsten. Och samtidigt otroligt glad och stolt över mig själv. Det blev en helt fantastisk resa, ett oförglömligt minne och en seger som såklart kommer vara väldigt stort för mig överhuvudtaget.