Såklart behövs kamplekar i unga åldrar

Jag var i Västerås för en vecka sedan och kikade på när ett idrottslärarnätverk utbildades i kamplek. De skrattade när de provade på olika lekar, de förundrades över lekarnas möjligheter att få elever i rörelse. Och jag kunde inte annat än bara njuta.

Några veckor tidigare hade vår debattartikel i Dagens Nyheter publicerats och det hade även hunnit bli en del tv-framträdanden om kamplek för vår ordförande Fredrik.

Det var sannolikt där och då jag insåg att vi var ute på lite historisk mark. I Nyhetsmorgon satt vi, SB&K, tillsammans med Folkhälsomyndigheten och samtalade på samma sida i debatten, som mer var ett samtal rentav.

Jag har snart varit i förbundet i 17 år. Jag kan inte minnas att vi under min tid känts så positivt relevanta som vi faktiskt gör idag.

Kampsporten växer. Både utövarmässigt och som ett intresse. Fortfarande skulle jag önska mer synlighet i media för våra fantastiska idrottare, men även på den punkten är det bättre ställt nu, vill jag påstå. Det visar om inte annat de senaste dagarnas kampleksexponering i framförallt SVT och Sveriges radio.

Kamplek, ja. 

Jag minns en tid då vi var barn och lekte i skogar, klättrade i träd och bekymmersfritt dök från hopptorn i vatten. Vi idrottade på landställenas tomter och det var många gånger ganska tufft, men lekfullt. Vi respekterade lekarnas regler och lärde oss att handskas med de fel som eventuellt kunde uppstå. 

Vi hade kul. Och vi blev på många sätt, tack vare lekarna, också vänner för livet. De band som binds vänner emellan under barndomen ter sig synnerligen speciella.

Vad kamplekar kan ge oss på sikt vet bara framtiden, vad det givit oss från förr är mer tydligt: de behövs.

All idrott är lek. På samma sätt som den är konst. Kampsporten utgör inget undantag och kampsport är egentligen detsamma som kamplek.

Hade lek inte funnits hade mitt liv varit både leendelöst, vänskapslöst och kärlekslöst.