Foto: Hamid Ershad Sarabi

Nytt skinande VM i MMA

Allt medan den första snön över Stockholm kan ses på vissa hustak fortsätter svenska kampsportare att leverera stora framgångar. Senast nu i helgen då MMA-landslaget återigen cementerade sin plats som ett av världens bästa landslag, med inte mindre än fyra fenomenala VM-guld.

20 november 2017  |  Jonathan Broberg

För drygt en månad sedan befann jag mig på Böson för att följa ett uppladdningsläger med MMA-landslaget inför VM i Bahrain. Det mynnade ut i ett poddavsnitt i Kampsportspodden där jag hade trott att landslgaet kanske stod inför ett litet generationsskifte.

Borta var storstjärnorna Cornelia Holm och Gabriella Ringblom, som båda valt att vandra vidare mot proffsäventyr och således inte får tävla längre i amatörregler (vilket jag kan tycka är synd).

Men tonen från förbundskaptenerna Christer Ringblom och Anders Olsson var inte sådan att jag uppfattade landslagets slagkraftighet som utarmad – tvärtom talade de högt och brett om nya talanger, nya stjärnor redo att tändas upp.

Och att jag inte lärt mig efter snart nio år på förbundet. Att jag ännu ibland kan oroa mig för återväxt när storstjärnor lämnar ter sig allt mer subtilt, idiotiskt rent av.
Svensk kampsport har inte en gyllene generation, svensk kampsport är helt sonika bara… ja, gyllene.

På Bosön intervjuade jag och Kenneth Range Anna Astvik. Jag minns hur ärlig och i det närmaste skör hon var i intervjun. Hon nästan bad om ursäkt för att hon haft det lite tyngre till VM. Segrar hade uteblivit och hennes MMA-karriär hade inte alls gått som hon kanske velat.

Men det fanns något i hennes tonläge som vittnade om något mer än bara vinst eller förlust. Och när VM startade imponerade Astvik redan i första matchen. I lördagens final mot Hannah Dawson från Nya Zeeland var Astvik än en gång briljant.

Och nu är Anna vips världsmästare i strawweight. Så det kan gå. Och jag unnar henne verkligen framgången.

Serdar Altas har varit med i landslget ett tag nu och har haft en tydlig positiv utveckling det senaste året. Att han nu står och kikar ner på resten av amatörvärlden i flugvikten är inte förvånande för mig.

Däremot undrar jag lite vad som händer med Serdar nu. Hans framåtskridande kan inte ha undgått proffsvärlden och det blir synnerligen spännande att se vad han själv vill efter det suveräna VM han gjorde.

Khaled Laallam är en råtalang som hoppat rejält upp i MMA-hierarkien de senaste mästerskapen. Guldet i Bahrain accentuerar det, och hans fysiska och mentala styrka imponerar på mig. Och på det internationella förbundet som utsåg honom till VM:s bästa manlige utövare. Jag sträcker mig lite och säger att han för mig drar liknelser till suveräna Rostem Akmans stil, och Laallam blir superspännande att följa i framtiden.

Den fjärde guldmedaljören från VM är också den enda mästaren som Sverige hade kvar i truppen inför VM:et – och tandhygienisten från Västervik Irman Smajic går inte att sluta imponeras av.

Hans personliga resa är också minst lika inspirerande som hans idrottsliga, även om de vägarna vävdes samman. Smajic är en otrolig kraft för svensk kampsport i stort, skulle jag vilja säga.

Hans andra raka VM-guld är bara en detalj i vad denna man kan uträtta. Hans höger är en av svensk kampsports kanske allra hårdaste, men hans personlighet är mjuk och len och varm.
De gånger jag har haft förmånen att jobba med Irman under mästerskapen är också några av mina finaste stunder i detta arbete.

Svenska landslaget i MMA får ofta stå i skuggan av proffsdelen inom MMA:an, och det kanske kommer att se ut så så länge proffs inte tillåts att tävla i amatörregler. Men jösses, vilket fantastiskt landslag detta är.
De är värda alla hyllningar de kan få.

Foto: Hamid Ershad Sarabi

Lämna en kommentar

34
27
25