Vi stod vid prispodiet bakom en av EM-ringarna i Paris, jag och Sofia. Olofsson hade just lekt hem ett EM-guld i sällan skådad överlägsen stil. Jag stod med min kamera redo att ta ytterligare en guldbild på en av de största idrottsprofilerna jag någonsin fått äran att jobba med.
Då skiner hon upp och säger:
”Det är så kul att du är här nu. Du har ju varit med från början.”
Sofia Olofsson må ha vunnit, vunnit och vunnit. Hon må ha sina demoner att handskas med innan match, men hon är också en väldigt varm och fin och jordnära person som jag uppskattar väldeliga. Och jag verkar ju inte vara ensam om att ha märkt det.
Att Olofsson gick vidare från den första gallringen av Jerringpriskandidater tyder på två ting för min del.
Ett. Hon är djupt populär i kampsportskretsar.
Två. Kampsportsfamiljen är stark när vi samlas.
För även om det är Olofsson som står längst fram på palissaderna och manifesteras, via hennes abnorma framgångar, är hennes avancemang i Jerringprisprocessen ett bevis på det jag tjatat om många gånger genom åren:
lägger vi kampsportare vårt krut och riktar vi vårt fokus mot en gemensam målbild kan vi skriva om idrottshistorien. Vi är många, vi är passionerade och vi är jävligt värda lite uppmärksamhet och allmän acceptans.
Sofia är förstås ändå mest värd just det i det här fallet.
Men nog känns det som att vi alla i kampsportsfamiljen kan gå till julledighet och njuta lite extra utav den nu.
Samtidigt är endast ett delmål uppfyllt. Vi vann den första ronden. Men matchen fortsätter. Och Sofia behöver återigen vår allas hjälp för att nå en ny åtråvärd trofé.
Så se till att rösta igen.
Nu har vi fått vittring!
Nu startar nytt röstningsförfarande och Sofia behöver återigen allt stöd hon kan få. Hjälp till att rösta fram henne (och kampsporten i stort) här.
Foto: Hamid Ershad Sarabi
Lämna en kommentar
Du måste varainloggad för att skriva en kommentar