Foto: Hamid Ershad Sarabi

En epok tog slut i Cancun i går kväll

Det finns förluster. Och så finns det förluster. Som det brukar heta. Patricia Axling, som fram till i går inte förlorat en enda mästerskapsmatch i hela sin thaiboxningskarriär, åkte på en otäck snurrarmbåge och föll i golvet. Det var ett grymt sätt att förlora på. Och jag lider med henne.

17 maj 2018  |  Jonathan Broberg

För det hela började ju så bra, i semifinalen mot italienskan Michieletto. Första ronden dominerades av Axling totalt, och hon vann den med 10-9.

Den andra ronden såg till en början likadan ut. Axling pressade italienskan hårt, och jag satt framför IFMA:s youtubestream och bara väntade på en italiensk räkning.

Men som ett laxnapp i en vattenpöl kom, som jag tyckte det, i nästan desperation en italiensk snurrarmbåge. Axling föll till marken. Det var otäcka bilder att se, och som Thomas Andersson Wij sjöng blev ”huden kring hjärtat tunn”.

Patricia Axling har vunnit fyra raka mästerskap, sedan hon sadlade om till thaiboxning från boxning. Inte en match har hon förlorat. Det måste vara något slags rekord. Men i går kväll vände sorgsamt nog tidvattnet. En av de mest imponerande svenska kampsportsepoker jag har haft förmånen att uppleva tog därmed slut.

Jag hoppas verkligen att Axling dels är okej och mår bra, och jag hoppas innerligt att hon kommer fortsätta att charma oss med sin framfusiga thaiboxning ett bra tag till. Ty hennes karriär är lika lysande som hennes personlighet, och jag hoppas att Patricia kommer skriva nya fantastiska thaiboxningsmanus också framgent.

I övrigt föll även Filiph Waldt och Mattias Jonsson i semifinalerna i går. Jonsson har under VM visat att han hör hemma på den här nivån, och att det kommer finnas mycket mer att hämta ut de kommande åren också. Att Waldt tar medalj i andra raka VM-turneringen, att han håller den klassen, det visste vi sedan tidigare. I B-klass föll också talangen Kenny Hong i sin semifinal, och får, efter ett fint mästerskap nöja sig med en bronspeng.

Till final gick Angela Mamic, hon som tuffade igång rejält i höstas med ett EM-guld, och Mamic har alla möjligheter att ta hem det där. Hon såg oförskämt bra ut igen och hennes utveckling på bara två säsonger är remarkabel.

Constatino Nanga är också klar för VM-final. Det flytande steget, den träffsäkra stilen och de långa teknikernas kung visade med eftertryck att han har kommit till VM för att ta guld. Det vore i så fall Sveriges första guld i VM i A-klass på herrsidan sedan Rickard Nordstrand vann 2004.

Det finns ytterligare tre finalmöjligheter i Mexiko-VM för svensk del. Jag tror vi kan räkna in åtminstone två till, men det är inte alls omöjligt att det blir fem blågula finalister till helgen. Josefin Lindgren Knutsson har imponerat stort under VM, likaså Erica Björnestrand – och så har vi ju kvar den magnifika Sofia Olofsson.

För att parafrasera en kommentator-legend i svenska sammanhang: ”De som biter på naglarna är väl nere vid nagelbanden nu”.

Foto: Hamid Ershad Sarabi

2 kommentarer

  1. Bra skrivet om svenskarna, men undra varför det inte står något alls om Kenny Hong?

  2. Hej Mathias!
    Tack, jag har i all hast missat det. Ber om ursäkt. Jag gör ett tillägg i texten, och tackar för ditt skarpa öga.

33
21
40