När man ser sig runt i livet kan man tyda en hel del till ens fördelar och nackdelar. Som att jag var ensam i fredags (gräsänkling) och kände mig lite så där liten man ibland kan göra.
Då, när jag satt på balkongen, hörde jag ett knorrande från eken intill – och där hade björktrastarna byggt bo och fått små ungar. Och vips var jag inte längre lika liten, utan kunde berusa mig med livet igen.
Superior Challenge har funnits så länge jag har varit aktiv i förbundet, och galan har varit en höjdpunkt att se fram emot år efter år.
Jag såg mycket fram emot den här tioårsgalan på Cirkus och för min del infriade galan alla förväntningar. Och lite till.
Matcherna var underhållande i gemen och inramningen var fullständigt magnifik. Och vid ett bord satt Babak Ashti med stora lurar och kunde le. Det var fint att se att Babaks verk, som sannerligen blivit en imposant institution i svensk kampsport, fick blomma ut i majvärmen.
När Martin Akhtar så vunnit sin sista match i organisationen, när draperierna drogs igen för den här gången – då vandrade jag ut i den ljusa Stockholmsnatten och kände sommarens långa hand mot min egen.
Och just som jag trodde att det inte kunde bli mer dramaturgi rusade två grävlingar ut från ett buskage, vilt tjutandes. Som att de också ville ge Superior ett värdigt tack.
Det var lite, som man brukar säga, pricken över i:et.
Foto: Hamid Ershad Sarabi
Lämna en kommentar
Du måste varainloggad för att skriva en kommentar