Foto: Hamid Ershad Sarabi

Ett landslag så lätt att tycka om

Den morgon som banade väg för en eftermiddag, den morgon som tog oss i hand och ledde oss genom dagen, kunde verkligen ha börjat bättre. Regnet föll tungt över huvudstaden. Sedan satte EM i kickboxning igång, och nu är höstsolen uppe och skiner från en alldeles ljusblå himmel.

18 oktober 2018  |  Jonathan Broberg

Vinden ven.
Kall, så kall, var morgonen.
Och grå.
Gråkall.

Det var inte den morgon jag hade behövt för att få mig på fötter, efter en lång och hård pingisafton igår. Jag var så trött när jag hasade mig upp ur soffan, där jag hade övernattat för att inte väcka min till sängs snarkande sambo.

Så kom jag då in till kansliet – blöt, kall, och lite syrak. Fick i mig en kopp värmande kaffe och kunde bänka mig vid WAKO:s stream för att se Sebastian Rodriguez sannerligen sudda bort min sura min.

Rodriguez virvlade fram i ringen och hade ett så lent rörelsemönster och fina tekniker att det inte gick annat än att njuta, ja, om man inte heter Erdal Golcek som var den som fick ta emot dessa tekniker, vill säga.

Och tänk, just som Ängelholms Rodriguez förkunnades till odiskutabel segrare, då bröt solen igenom molnen för första gången idag.

Det blev sedan en inte fullt lika rolig svensk EM-dag. Carolina Bergman, Dorothea Schander, Matthias Grimberg och Marcus Johansson förlorade sina respektive matcher, vilket innebär att tre medaljer är klara – tre brons. Och imorgon går Sebastian Rodriguez sin semifinal i K1.

Jag har funderat en hel del kring det svenska kickboxningslandslaget under de här EM-dagarna. Det är ett landslag som ofta numera får leva i skuggan av alla världsstjärnor svensk kickboxning förfogade över under detta decenniets inledande år; det finns ingen Caroline Ek, ingen Therese Gunnarsson, ingen Björn Kjöllerström, Nils Widlund eller Maria Elin Olsson. Inte ens de senaste årens svenska kickboxningsstjärna Zina Djelassi är med den här gången.

Och ändå sitter vi här nu, när hösten hoppat rakt in i våra liv igen, med fyra svenska EM-medaljer. Jag tycker det är alldeles förträffligt gjort av kickboxningslandslaget.

Marcus Johansson mötte regerande världsmästaren i sin semifinal, gjorde enligt mitt tycke en strålande ansats till att försöka peta ned kroaten Lebo från tronen. Det räckte inte till seger, men det räckte till att vinna min största övertygelse om att Sverige har en presumtiv mästare på gång. En kämpe med ett stort hjärta, och en skön tonalitet – det är han redan. Och nu har Marcus vunnit ett EM- och ett VM-brons. Bara det är värt stor respekt.

Dorothea Schander kommer också på sikt att bara bli bättre, och då är hon redan nu väl värd att hyllas. Inte minst för henns EM-insats. Hon pressade polskan Panas påtagligt. Men det räckte inte till en final denna gång.

Och Carolina Bergman gjorde sitt första stora internationella mästerskap. Det slutade också i ett brons. Besvikelsen var större än glädjen, meddelade hon mig via telefon, efter matchen. Och det kan jag både gilla och beundra. Så talar bara en debutant (vars första mästerskap kan betecknas som en succé) som vill bli allra bäst.

Jag vill också nämna sköne Matthias Grimberg. Han förlorade sin kvartsfinal i K1 i förmiddags och fick uppsöka sjukhus med ett cut vid ena ögonbrynet. Han har efter det lagt ut härliga bilder där han och hans polske antagonist kamperar ihop leendes på väg till akuten.
Det är kampsportsanda det.

Och på något sätt präglar just Grimberg hela kickboxningslandslaget.
Det är kanske inte Kung Midas, ännu, men det är ett förbaskat skönt landslag som är så lätt att fatta tycke för.  

Det visar om inte annat också höstvädret över Stockholm.
Vilket jag också tycker mycket om.

Foto: Hamid Ershad Sarbi

30
19
34