Tack för showen (?), Hamza

Hamza Bougamza säger till frontkick att helgens match nog var den sista i karriären, och sedan tackar han de som följt och stöttat honom genom åren.

När stora idrottare lägger av vattnas mina ögon, den där klumpen i magen återkommer.
Hamza Bougamza är för mig en av de stora.

Jag hade förmånen att följa honom rätt nära tidigt i karriären via landslaget i thaiboxning och jag minns med glädje hur jag sent på nätterna satt i en hotellsoffa i Malaysia 2014, i lobbyn där internet fanns, och skrev. Ibland gjorde Bougamza mig sällskap. Alltid trevligt sådant.

Jag minns att jag såg honom första gången i SM i Östersund 2012. Redan då gjorde han ett stort och starkt intryck. Jag skrev också tidigt att Hamza var en av de största talanger jag sett och alltid kittlade det lite extra när han äntrade ringen.

Hans blick, eller rättare sagt, hans tillit till sin blick, gav ibland skenet av att han kanske gav bort för mycket defensiva luckor – men inte sällan nyttjade han detta till sin fördel på ett blixtrande sätt. Hans härligt hasande, tillsynes lätt avslappnande, stil kommer jag sakna att se på. Hamza var en kampsportskonstnär som trollband publiken på ett smått unikt vis, skulle jag våga påstå. 

Flera gånger mottog han också pris på Kampsportsgalan där han några år aspirerade på Folkets pris. Många är vi som också blev djupt berörda av hans tacktal när han mottog priser. 

Så sitter jag här, på kansliet, och blickar ut över Götgatans myller. En måndag som innan detta besked nådde mig känsdes som en rätt vanlig sista måndag i september. Nu är den allt annat än det.
Med vattniga ögon läser jag om Hamza Bougamzas avsked till kampsporten. Jag läser orden, men kan inte ritkigt ta in dem. 

De minnen Hamza Bougamza skapat kommer jag för evigt vara honom tacksam för.

Om detta verkligen är avskedet vill jag bara säga: stort tack för showen!