Reportage: Föreningen Tatakai Kyokushin Bro

Det är en, låt oss kalla det, svensk-typisk novemberkväll.

Nederbörden, som har svårt att bestämma sig för regn eller snö, piskar mot ledsna trottoarer. Fåglar huttrar på blöta kala grenar. Vi befinner oss i Bro i de norra ytterdelarna av Stockholm. Och hur än vädret försöker intala oss att det är just november, med alla tillhörande knep, är det skarp värme som möter oss i den gamla gymnastiksalen i Finnstaskolan.

Leenden. De smyckar gammal som ung, tjej som kille, medan kyokushinpasset hos föreningen Tatakai Kyokushin Bro rullar igång. Det är den profilstarke och ständigt glade huvudinstruktören Nina Engqvist som håller i passet.

”När jag och My startade klubben kikade vi på tanken att vi är i Bro, vilka ska komma och träna? Svaret var: alla, oavsett fysisk eller ekonomisk möjlighet.”

Det har hon gjort i fyra års tid sedan klubben startades.

– Då var vi fem medlemmar nu är vi runt 200, berättar hon.

Nina berättar om hur tankarna vandrade under uppstartstiden mellan henne och medgrundaren My.

 – När jag och My startade klubben kikade vi på tanken att vi är i Bro, vilka ska komma och träna? Svaret var: alla, oavsett fysisk möjlighet eller ekonomisk möjlighet. Vi tänker att pratar man med alla, kan alla träna efter sina egna förutsättningar.

Nina stannar upp i tanken. Ler lite till. Och berättare vidare om de tuffa förutsättningar det är att driva förening och hur Tatakai bland annat tänker kring den ekonomiska aspekten.

– Vi befinner oss i Bro där det har sagts till mig att nästan 20 procent lever i barnfattigdom. Så vi tänker så här. Är det så att man inte har några pengar men vill ändå vara med så löser det sig. Det är inte så noga. Vi tar 150 spänn i medlemsavgift och 400 per termin, och kan man inte betala så får det väl vara då. Det är i långa loppet kanske billigare att folk mår bra och har lite kul samtidigt.

Tatakai har haft en otrolig utveckling, trots pandemi, där medlemmar bidrar till rejäla korsdrag i de rätt slitna korridorerna. Och utifrån det som Nina berättar är det ganska lätt att förstå varför.

”Jag trivs otroligt bra här, det är en underbar känsla kring klubben och jag har väldigt kul. Jag har aldrig varit på en klubb där jag upplever sådan mångfald.”

– Under pandemin var vi ute och tränade. Det var kanske inte alltid jättebra träningsförutsättningar men vi hade kul i en annars väldigt tung period, säger medlemmen Henrik.

Han hälsar på en annan medlem, Robert, som tar sig till Bro från Södermalm för att träna.

– Jag trivs otroligt bra här, det är en underbar känsla kring klubben och jag har väldigt kul. Jag har aldrig varit på en klubb där jag upplever sådan mångfald, menar Robert.

Nina flikar in att det finns några andra i klubben som reser långt för att träna och att det kanske kan bero på att Tatakai verkligen försöker se varje medlem och att chans till egenutveckling är själva fundamentet i föreningens filosofi.

En annan del som Tatakai har satsat på är tjejträning.

– Det startade vi för ungefär tre och ett halvt år sedan. Vi siktade på att hålla de tio gånger, men vi håller de fortfarande. Ibland är det tre tjejer med på passen och ibland är de 15. De yngsta är tio år och den äldsta är 57. De tränar ihop, har kul och vi upplever det som att de knyter vänskapsband med varandra.

”Idag är vi majoritet med kvinnor i styrelsen och ett tag var vi även fler kvinnliga instruktörer än manliga.”

– Vi kände att vi hade ett behov av det då när det startades. Idag är vi majoritet med kvinnor i styrelsen och ett tag var vi även fler kvinnliga instruktörer än manliga. Sedan har jag högst grad i klubben. Så vår satsning på tjejpass har verkligen fått en fin och rolig utveckling.

Träningspasset inleds. Det är Nina själv som håller i det. Äldre och yngre, tjejer och killar ler ikapp med övningarna de tillsammans utför.

Ingen har en tanke på novemberregnet som smattrar mot taket till gymnastiksalen. Ingen behöver heller ägna en tanke åt det.

Det är roligare att ha roligt. Tillsammans.
Något som Tatakai Bro Kyokushin sannerligen visar att de är bra på.

Artikeln publicerades först i SB&K:s hållbarhetsrapport.

Text: Jonathan Broberg