Budokampsport.se kommer att involvera en och annan gästskrönikör då och då, som kan beskriva eller belysa vissa element inom kampsporten som kanske inte annars uppmärksammas så mycket. Först ut som gästkrönikör blir Björn Rhodin, som berättar sin syn på att vara konferencier, eller “Ringannouncer”.
God dag.
Björn Rhodin heter jag. Jag skulle visst skriva här idag.
Vi kör några rader snabbfakta om mig. Häng med nu:
30 år, 2 barn, 1 fru, inga djur, mästargraderad (svart bälte) i Kickboxning och har aldrig mindre än 200 bollar i luften. Driver tillsammans med två kollegor West Coast Kickboxing i Partille utanför Göteborg och hinner dessutom med att vara Vice Ordförande och Utbildningsansvarig på Svenska Kickboxningsförbundet.
Jag skall skriva en krönika om hur det är att vara konfrencier på en kampsportsgala.
Om att vara konferencier
“Trycket i rösten odlade jag fram under många år på fotbollsläktarna runt om i Sverige”
Den fjärde december i år gick Muay Thai Arena 2 av stapeln på Svenska Mässan i Göteborg och jag var konferencier eller “ringannouncer” som det också kallas. Det var tredje gången på ett år jag fick möjligheten att vara det på en lite större kampsportsgala.
Av någon anledning kan jag detta. Jag kan inte förklara hur. Jag kan inte förklara varför. Det bara sitter som en smäck. Det bara händer. Och rösten håller, oavsett antal matcher, oavsett hur hårt jag vrålar. Jag blir inte ens nervös. Trots att jag står ensam i rampljuset i en boxningsring som alla i publiken tittar på. Det bekommer mig inte. Jag har lite svårt att sätta fingret på just det fenomenet. Jag tror det beror på vetskapen att publiken väntar på nått helt annat och egentligen skiter i mig.
När man är trött är det inte alltid hjärnan är optimal
“Varför skall jag vara rondflicka?”
När jag första gången fick frågan vart det lite udda. Jag var trött och minns att jag hann tänka:
– “Ringannouncer? Jag? Men va i helvete! Skall dom ha mig promenerandes runt i rondpausen iklädd korta shorts och med skyltar som talar om vilken rond det är? Är de dumma i huvudet eller vad är det frågan om?”
Just de sekunderna innan polletten slagit ner och hjärnan kopplat vad som egentligen efterfrågades tedde det sig mycket märkligt. Man brukar ju ha rondflickor till det där tänkte jag. Inte håriga och tatuerade karlar på nästan två meter.
Ditt namn varde Vrålapan
“Man vet att man ligger på bra när arrangören säger -Björn, din röst kommer hålla i tre matcher, det är över 30 kvar”.
Att vara en konferencier är så mycket för mig än att berätta vilka fighters som skall stå i vilken hörna.
Det handlar om att bygga upp en stämning. Det handlar om att informera publiken om förutsättningarna bakom stämningen, att det är publiken som sätter ribban, inte jag.
Ser man något man gillar se till att uttryck detta. Gapa! Skrik! Ställ er upp! Applådera! LÅT för guds skull. Är publiken med på noterna kan jag som konferencier dirigera den att fullständigt detonera när fighterna gör entré. Fighters älskar det. Publiken älskar det. Och det är det enda som betyder något.
Känslan av att med full kraft få vråla ut en fighters namn efter att ha byggt upp tonläget och bara låta hela situationen sluta i ett crescendo av publikvrål, visslingar, hög musik, ljus och rök är i det närmaste obeskrivlig. Det blir så tät atmosfär att den faktiskt känns. Den känns i huden. Ljudet från publiken känns. Det blir som ett tryck som kommer mot dig. Det blir dessutom ofta lock för öronen när ljudnivån går upp vilket säkert påverkar själva känslan.
En fullkontaktsmatch är lite som att koka mjölk.
“Tittar man bort så kan det mycket väl vara över när man vänder tillbaka blicken.”
När man är konferencier på en fullkontaktsgala måste man vara på tå. Eftersom knock out är tillåtet, såväl coacher och fighter kan ge upp matcher, skador förekommer, läkare stoppar ibland osv, så gäller det att vara med. Det går aldrig att räkna med att matchen går full tid.
Vid ett tillfälle på galan den 4/12 satt jag och kollade Twitter i rondvilan. Rätt som det är så hör jag min blodsbroder Douglas ropa och peka mot ringen. Då är domaren på väg in i mitten med två fighters varav den ena har gett upp i rondvilan. På två riktigt dåliga knän, likt en skadeskjuten hyena på 90kg, tar jag mig upp i ringen och utannonserar “Uppgivet”, segrare och förbereder nästa påannonsering.
Jag tänkte flera gånger under galan:
– “Du får inte bli inte skitnödig, Du får inte bli inte skitnödig, Du får inte bli inte skitnödig,”.
För det hade aldrig gått. Och det hade varit generellt dåligt uppskattat med en konferencier som gör Nr 2 på golvet bakom publiken.
-“Vart är konferenciern?”
-“Han är och BAJSAR”.
Ni fattar ju själva. Hade ju aldrig gått. Vad vill jag då komma med detta? Jo, det finns fler förberedelser som behövs göras än ha ett aktuellt matchprogram och en stark röst.
Sammanfattningsvis:
Konferenciern är en dirigent och ingenting utan publiken.
Känslan i ringen är på gränsen till bisarrt skön.
Man behöver gå på toaletten innan galan början. Det kan bli några jävla problem annars.
Slut.
Frågor på det?
Björn Rhodin
Ps. För er som inte var på plats och fick tinnitus sist:
http://www.youtube.com/watch?v=7FLnnzD9NPA
http://www.youtube.com/watch?v=BmT1Gvjtyxw&feature=related
Text: Björn Rhodin
Foto 1: Morgan Borén, www.morganskort.se
Foto 2: Terese Rhodin
