Jonathan Brobergs julaftonskrönika

Det finns en plats, just när man kommer ut från en liten skogsdunge, ut på en flack äng med stenvasst framför blicken och med Östersjön fläkt för bakgrunden. Det är inte en människa så långt ögat når, ty vårt lilla sommarhus ligger på ett naturreservat. För mig är den synen, det lugn som omfamnar mig där, så mycket Gotland man kan få – och jag älskar allt med att vara där.

Platsen binder ihop min barndoms somrar med nutidens, och även om så mycket runt oss har förändrats erinrar jag mig att den platsen har sett precis likadan ut som när mina förfäder vandrade genom dungen på 1600-talet.

Det är den platsen jag vill dela med mina nära och kära, få de att uppleva åsynen av havet utanför kustremsan, få de att andas in havsluften, få de att hålla i barndomens hand, med insikten om att åren har vandrat vidare och att tiden är ack så lynnig.

Jag älskar Sudret och huset Lill-änge (liten äng, på gotländska), precis som jag älskade min farmor och farfar, mer än kanske någon annan plats jag har besökt. Jag återvänder till den platsen, till de markerna varje sommar – och kommer så att göra så länge möjligheten finns.

Men livet är arbiträrt.
Skört.

2016 har på många sätt varit ett år jag personligen helst hade velat ha ogjort. Jag hade önskat att livet fört mig åt annat håll än en rotfyllning, en axeloperation och ett bekämpande mot en jobbig borrelia. Men jag har insett att det inte är upp till mig att bestämma sådant.
Allt jag kan bestämma är vad jag ska göra med den tid som har givits mig här.
Och alla människor önskar nog att de inte varit med om vissa saker, när onda tider står för dörren.

Jag är oerhört tacksam att jag via kampsporten fått chansen att återigen uppleva stora ögonblick på plats.

Jag minns med glädje tillbaka till Las Vegas i somras. Det är andra gången i livet jag firar 4:e juli jetlaggad sovandes på ett ensamt hotellrum innan fyrverkerierna tar vid.
VM i Las Vegas, dagarna tillsammans med mina vänner i landslaget, blev något alldeles extra och jag unnar fler människor att få uppleva de ögonblicken jag fick vara med om.

När jag tänker tillbaka på EM i thaiboxning i Split gör jag det bäst genom att minnas de abnorma svenska framgångarna, Patricia Axlings kommentar om att finländarna tyckte att hon hade förstört deras EM. Jag minns att Bea Malecki var nöjd med att ta ut semesterdagar för EM, något hon skämtsamt hade påpekat som negativt inför VM som gick i Jönköping.

Apropå VM i Jönköping.
Det var några förtrollade dagar vid Vätterns vackra vyer vi fick. Några dagar som går till svensk idrottshistoria. Att thaiboxarna är ett fantastiskt landslag var sedan gammalt känt, men att de skulle prestera sitt bästa mästerskap någonsin, i ett VM på hemmaplan, var helt otroligt att få vara en liten del av.

Patricia Axling lade också grunden till en historisk kampsportsnominering till Idrottsgalan där och då också. En historisk milstolpe som jag är väldigt djupt glad över.

När jag kommer ut ur dungen, ut på de flacka gotländska fälten, med bara havet i åsyn kommer jag minnas den här stunden när jag skriver om detta.
Det är ju det julen ändå handlar om för mig.

Nu ska jag i väg till Väsby för att fira lite jul med min underbara svärfamilj. Lasses gubbröra appellerar emotionellt mina smaklökar nu, och jag har längtat så efter den röran sedan förra julen. Efter det bär det av till min kära syster Josephine och hennes fina Andreas vid Fridhemsplan för att fira med min familj.

Det är mycket jäktande. Mycket som händer just idag. Och jag njuter av det.
För vem vet hur länge till vi kan njuta av det vi gillar.
Därför har jag unnat mig och min far en extra fin julklapp i år. Men då mina föräldrar är mina största fans kan jag givetvis inte avslöja här vad den presenten är.
Men den binder på sätt och vis också ihop dåtid med nutid.

Minns de som betytt mycket för er, och ta hand om de som betyder mycket just i dag.
Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år.