“Gaphalsarna måste lugna ner sig”

Men tyvärr finns det ogenerösa människor. Både bland tidningarnas krönikörer och hos idrottsstjärnorna.
”Skandal”, “hästfolket är som en sekt”, är ett par kommentarer om valet av Jerringvinnare. Boxaren Mikaela Laurén blev så förbannad att hon ville lämna galan.

Men herregud, vad är det med folk?
Här avgjordes Jerringpriset genom ett röstningsförfarande som är känt sen länge och på Facebook och andra sociala medier rasar nättrollen.

Jag känner igen tongångarna efter Rolf-Göran Bengtssons Jerringvinst 2012. Även då snackades det om kupp av hästfolket, om att ”småflickorna hade mobiliserat”.
– Hästfolket är som en sekt, de bara ringer och ringer. Jag vet inte ens vem den där ryttaren är, kommenterade Mikaela Laurén till Expressen.

Laurén är för det mesta en frisk fläkt i boxningsbranschen men här tycker jag hon är ute på djupt vatten.
Gaphalsarna måste allt lugna ner sig.

Så här är det. Jerringpriset utdelas till idrottare som får flest röster. Det står alla, unga som gamla, fritt att rösta via telefon. Det handlar alltså inte om någon liten juryklick som bestämmer.  Det slutade med att Peder Fredricson fick 160 000 fler röster än Sarah Sjöström och 43 000 fler än Henrik Stenson.

Alltså en brakseger för hästmannen, men det gillas ändå inte av en del utan i stället målas det upp en konspiratorisk bild.
Jag hade inte Peder Fredricson som Jerringvinnare.
Av de tre slutliga kandidaterna la jag min röst, utan att ringa in den, på golfaren Henrik Stenson. Han hade ett fantastiskt 2016.

Men eftersom jag känner till reglerna i den här tävlingen accepterar jag utfallet och lyfter på kepsen för vinnaren Peder Fredricson.
Jag går inte i taket för att min egentliga vinnare inte fanns med bland Jerringkandidaterna.

Jag hade helst vilja se thaiboxaren Patricia Axling som Jerring-vinnare. Hon hade ett makalöst 2016 med både VM- och EM-guld. Patricia är en världsstjärna.

Axling fanns med som kandidat till Årets nykomling och lilla bragdguldet, men tyvärr vann hon inte det priset. Även Sofia Olofsson hade förtjänat att finnas med i någon kategori och för att inte tala om Sveriges mest medaljtyngda förbund, svenska budo & kampsportsförbundet, som inhöstade flest internationella medaljer av RF-förbunden.

Men det svenska idrottsträdet består av många grenar och det är en omöjlig uppgift att vaska fram en ”rättvis vinnare”. Det finns så många och duktiga idrottare i vårt avlånga land.

Tack och lov har svensk kampsport en egen stjärnspäckad gala och det gör det hela så mycket lättare acceptera att ingen meriterad kampsportare fick hålla ett tacktal den här måndagskvällen i Globen.

PS: 1959 blev Ingemar Johansson världsmästare i tungviktsboxning. På den tiden fanns det bara en världsmästare i varje klass. Men Bragdguldet gick till Agne Simonsson som gjorde två mål i en vänskapsmatch mot England.
Då kunde man verkligen snacka om ett skandalbeslut.