Nyligen var jag på en fotbollsturnering i Vellinge utanför Malmö för att då kolla in mitt barnbarn Calle, 7 år. Det gjordes en massa mål under kvällen, men något resultat visades inte på ljustavlan. Det gjorde mig minst sagt förvånad. Speakern förklarade: ”enligt fotbollsförbundet är det inte tillåtet att visa resultat och tabeller förrän barnen fyllt 13 år”.
Calle verkade inte bry sig om det där med resultat och tabell. Han är ju bara sju år. Men vad säger han om ett par år? Vill han verkligen vänta till han fyller 13 innan han får spela ”riktiga matcher”?
Jag minns när jag själv var runt 10 år. Jag tävlade i tyngdlyftning. Jag spelade fotboll, morgon, middag kväll. Trots vår ringa ålder spelade vi grabbar för att vinna matcherna. Vi skrev upp resultaten och gjorde tabeller. På den tiden var inte ordet curlingföräldrar uppfunnet, men vi pågar klarade oss ändå rätt så bra utan föräldrarnas vaknande ögon.
En av grabbarna, Anders ”Puskas” Ljungberg, var kung på gården där hemma. Han blev så småningom lirare i Malmö FF och Åtvidaberg. Han spelade även 8 A-landskamper. Puskas är kanske den största vinnarskalle inom fotboll som jag har träffat på och han ägde vinnarskallen redan som 8-åring.
Jag vill absolut inte att idrott i unga år ska vara på blodigt allvar, men det ankommer på ledarna att sätta ribban på rätt höjd.
Det är inte ok att till varje pris toppa laget för barn. Det är inte ok att föräldrar lever rövare under barn och ungdomsmatcher. Men det är definitivt inte ok att barn ska få lida för att det finns dåliga ledare och gnällspikar till föräldrar.
Fotbollsförbundets beslut att från den 1 januari i år förbjuda vinnare i seriespel för barn under 13 år är i mina ögon horribelt.
Med de nya och mjukare reglerna signalerar fotbollspamparna ett förakt mot 10.000-tals barn. Fotbollsbasen Karl-Erik Nilsson yrade i en DN-intervju om att ”det är allmänt känt att det finns en tävlingshets bland barnidrotten och den bör man minimera”. Som den politiske korrekte man Nilsson är klämde han även till med att ”vi har fastnat för vårt etiska dokument”.
Herre du milde, vilket snick-snack.
Idrott ska vara roligt och spännande. Idrott ska vara fostrande för kropp och knopp. Det är naturligtvis alltid roligare att vinna en match, men det är upp till ledarna lära barnen att ta en förlust.
Fler och fler barn söker sig till kampsportsklubbarna och det är ju bra. I thaiboxning är det tillåtet att tävla från 10 år, men då med reducerat regelverk (inga krafter i tekniker och inga sparkar i huvudet. Det kallas diplomthaiboxning). Många av dagens stjärnor i vanlig boxning har fått sin fostran i diplomboxning och jag har sett många glada barn och ungdomsansikten när de har fått sina diplom och medaljer. I brottning tävlas det redan i 8-årsåldern. Frank Andersson, den trefaldige landslagsmannen i brottning, sa en gång till mig: ”I början av min karriär förlorade jag otroligt många matcher, jag blev naturligtvis ledsen, men jag kom igen. Man måste våga förlora för att kunna vinna”.
Min förhoppning är att tävlingsförbudet för fotbollsspelande barn inte sprider sig till kampsportsfamiljen. Nu tror jag risken är liten. Kampsportare agerar med både hjärta och hjärna.
Min absoluta övertygelse är att barn mår bra av att komma med i tävlingsgemenskapen i tidig ålder. Även barn har vinnardrömmar och klåfingriga pampar ska inte få krossa dessa drömmar. Det är upp till klubbledare att strypa en osund tävlingshets.
Bra skrivet Kent, jag delar din uppfattning. För mig är det tänkbart att minska inslagen av seriespel eller ranking för de unga. Men att ta bort tävlingsmomentet för barnen helt och håller tycker jag känns fel. Det är som du säger en fostran att lära sig att en förlust inte definierar en och att det går bra att försöka igen.
.
Jag hoppas precis som du att det inte realiseras liknande projekt i kampsporten.