”Kasta domaren åt helvete”

Jag ska inte vara den som är den. Vid sidan av mitt arbete på förbundet är jag också fotbolls- och hockeysupporter och på läktarna genom åren, samt även som spelare på planen, har jag också ibland lackat ur på domarna. Det hör liksom till, på något sätt.

Dessutom upplever jag att jag som spelare lärde mig tidigt att på olika vis sätta press på domarna, genom den kultur som genomsyrade de idrotterna jag utövade. När jag som liten filmade till mig straffar i fotbollen, för att min idol Hagi gjorde det, fick jag ofta en ryggdunk istället för en avhyvling: vi fick ju ändå straff.

Samtidigt sätts man som ung tidigt i pressade situationer. Gjorde man en dålig träningsvecka var chansen stor att man fick sitta på bänken nästkommande match och en gång, minns jag, åkte vi på turnering till Tyskland med hockeyn och där fanns det några i laget som inte fick spela en enda minut under hela turneringen.

Det är enligt mig en ond spiral som nafsar på elitidrottens alltmer skakiga, och kommersialiserade, ben. Domarens misstag analyseras i tv-sändningar in i minsta detalj. De repriseras. Gång på gång på gång. Och det kan vara tämligen oviktiga missar, som en felavvinkad offside eller så. Och redan där byggs ju negativ press upp på en domare. Och det är klart att när pressen tvingat in känslorna i en vrå, finns tillslut ingen annan utväg än att maniskt skrika – och då kommer övertramp i tv likt det vi såg i Luleå igår.

Inom kampsporterna har domarna å andra sidan hög status. Deras beslut respekteras med ofta stor vördnad av både publik, ledare och idrottarna. Och det är på sätt och vis också befriande skönt att jag har hamnat i den här idrottskåren ur den aspekten också. Ponera att domarklimatet hade varit det motsatta – då hade kanske sannolikt inte kampsportstävlingar i Sverige ens existerat.

Jag har sett en hemmapublik, en MMA-gala i Fryshuset, bua åt ett domslut som gick med hemmafajtern – publiken tyckte att den japanske fajtern borde ha vunnit. Jag har sett domare bli upplyfta i ringen, av den förlorande fajtern, för att hylla domarens insats förlusten till trots. Och jag ser ofta domare inom kampsporter få stora, fina applåder av publiken när dess namn tillkännages.

Samtidigt, om jag nu ska vara krass, tycker jag mig uppleva ett allt större tryck på domare även inom kampsporten. ”Bortdömningar” hör jag ofta om, och inte sällan frapperas jag över de ordens innebörd. För mig är en bortdömning 17 feldömda straffar, tio felaktiga röda kort och 23 bortdömda mål – om ni förstår ironin i siffrorna.

Medan kampsportare, publik som utövare, enligt mitt tycke, kan uppleva sig ”bortdömda” när matcher har varit väldigt jämna.

Nu är ändå respekten för domare och motstånd underbar att se inom kampsporterna, men när kommersialismen smyger runt även vår husknut för att snart möjligen knacka på ordentligt, kan mycket väl vår inbyggda respekt ersättas av annat icke önskvärt beteende – om vi inte är uppmärksamma nog. Attityder kan snabbt få fäste, men tenderar att ta lång tid att ändra på.

Kampsporterna är emellertid ledande inom idrotten också vad gäller respekt för domare och jag tror det dröjer länge, om det ens alls kommer att finnas, innan vi ser den domarhets som kan råda inom andra idrotter.