Jag mindes plötsligt en kall kväll på Island

Kanske hade jag en lucid dream. Att sätta blicken fäst på skärmen i flygstolen framför mig och se ‘Reykjavik’ har nämligen en skarp symbolik för mig.

Jag bodde nästan ett år i den isländska huvudstaden. En tid jag har paketerat djupt i hjärtat.

Jag mindes plötsligt en kall kväll på Island. Berget Esja hade just fått snö på sin topp, solen var på väg ner i Atlanten med ett rött ljus som jag aldrig förr sett.

Juha, min finländske vän från klassen (jag pluggade sista delen av min utbildning i Reykjavik) knackade på min källaringång till det stora, fashionabla huset jag hyrde en liten etta i.

Juha sade att någon hade köpt en fotboll och ‘alla utbytesstudenter skulle spela.’

Snön hade också nått staden men på den lilla konstgräsplanen trotsade vi alla naturlagar och spelade.

Vi kom från alla världens hörn, många förstod inte ett så fundamentalt ord som ‘hello’, men fotboll spelade vi.

När vi i planet lämnade åsynen av Island och begav oss ut över Atlanten mot Toronto minns jag tyske Bernt, som ägde en rysk Lada.

Jag minns Österrikiskorna Steffi och Eva. Vi var ett skönt gäng.

Jag ler också när jag blir påmind om Else, en norska från Tromsö jag lärde känna som världens absolut sämsta bilförare (missade en avfart på en motorväg och stannade, och började backa tillbaka till avfarten medan vi andra i bilen var övertygade om att vår sista stund var kommen).

Alla de här och många fler var med och spelade fotboll denna magiska isländska kväll.

När jag fyllde 25 hade mina föräldrar, min syster och mina närmaste vänner ordnat en överraskningsfest till mig.

Jag anade inget, men när jag klev in i mina föräldrars lägenhet på BirgerJarlsgatan fanns Bernt, Steffi, Eva, Juha och de andra vännerna från Island där också.

Vi knöt band som aldrig kommer lämna oss, även om vi numera mest har ytterst spontan och sporadisk kontakt.

Och jag tror att fotbolkskvällen då Juha hämtade mig betydde mycket för oss.

Jag kommer aldrig glömma tiden på Island, och jag minns den som en av mina lyckligaste någonsin.

Idrotten är fantastiskt förbrödrande. När jag nu flyger i riktning mot Toronto gör jag det med nya idrottsvänner.

Här med mig finns Pilo Stylin, Fredrik Gundmark och Altan Celik från kampsporten. En drös andra idrotter är också med på resan, och vi ska utbilda oss inom Physical Literacy – den träningsform som vi själva i förbundet kallar MotoriQ.

Vi är i Toronto tillsammans med flera vänner från andra idrottsförbund, vi är här för en tre dagar lång konferens.

Vi kommer att bli klokare, vi kommer att bli många erfarenheter och vänner rikare.

Och så fick jag ju också en skymt från ovan av Island.