Ett World Games att minnas

Vädret är fortfarande varmt när kvällen börjar nå sitt slut, skuggorna sänker sig över Wroclaw och jag promenerar längs huvudgatan som pryds av pastellfärgade husfasader. Jag går genom staden som en gång var tysk men som blev polsk efter andra världskriget, en stad som delvis förstördes av krigets bomber men som nu blomstrar i flera betydelser. Jag inser att min första utlandsresa med förbundet börjar gå mot sitt slut och jag gläds över en erfarenhet fylld med spänning, nervositet och glädje.

Jag tar till höger och kommer fram till torget som jag passerat flertalet gånger varje dag, uteserveringarna trängs med gamla byggnader och strax intill ligger mitt hotell, min bas under gånga vecka. Jag kommer ta med mig många fina minnen från resan, Zinas Djelassis gedigna insats i Hala Orbita-hallen. En stor hall, fokuserade deltagare, en engagerad tränare och Zinas envisa försök att besegra den tvåfaldiga världsmästarinnan och den som slutligen vann hela kickboxningsturneringen, Marta Waliczek.

Jag tar ett stopp vid kaffestället bredvid hotellet, nu har jag lärt mig att en latte i Polen innehåller väldigt mycket mjölk och nästan obefintligt med kaffe så jag tar en cappuccino istället. Jag tar en sipp och minns 21-årige Costas Nangas fantastiska snurrarmbåge i finalen i thaiboxning och jag tror en ny stjärna är född. Jag tänker vidare på thaiboxarna och kommer ihåg sista avsnittet av Kampsportspodden där Sofia Olofsson berättar att ett guld i World Games vore det största. Jag kommer ihåg delen när hon berättar om sin nervositet, något jag aldrig såg en skymt av när hon klev in i ringen och körde över sin motståndare för att sen ta emot guldmedaljen. Efteråt berättade hon att hon nu äntligen känner sig som bäst, trots en samling VM och EM-medaljer hade den känslan inte infunnit sig förut. Det var en till thaiboxare som höll till i Hala Orbita-hallen under slutet av veckan, Isa Tidblad Keskikangas. Isa gjorde ett stort intryck på mig när hon i kvartfinalen ställdes mot favorittippade Svetlana Vinnikova från Ryssland, Isa tog initiativet och drog upp tempot i matchen men tyvärr räckte det inte. Vinnikova var vass och blev slutligen hela turneringens segrare.

Jag kliver in på mitt hotell. Där ligger det en hög av elektronik på sängen. Dator, kamera, två mobiler och en enda röra av olika sladdar. Alla de här prylarna har varit mina ständiga följeslagare när jag rest mellan hotellet och arenorna, foton som tagits och ords som skrivits. Ett fint ögonblick jag inte lyckades fånga med kameran var när Fredrik Widgren vunnit sin bronsmedalj efter att ha utklassad Percy Kunsa från Frankrike. William Seth-Wenzel hade någon halvtimme innan vunnit sitt brons mot Junior David Cabezas Quinones och kramar om sin lag- och klubbkamrat och visst såg man en liten glädjetår hos killarna. Ytterligare en svensk var nära en bronsmedalj i GEM Kompleks Arena, Max Hederström. Max gjorde en mycket bra prestation i semifinalen men förlorade mot världsettan Faisal Al Ketbi från Förenade Arabemiraten med minsta möjliga marginal, en fördel. Bronsmatchen var intensiv men Max fick tyvärr se sig besegrad av belgaren Florent Minguet.

Nu sitter jag på flygplatsen och väntar på boardingen, World Games är slut för denna gång och det är fyra år till nästa. Jag tänker på vilka uppoffringar det krävs från elitaktiva, deras tränare och andra inblandade inför ett stort mästerskap. Jag är otroligt tacksam över att ha fått följa dessa på nära håll och få tagit del av deras engagemang, frustration och lycka. Det är minnen som kommer inspirera mig hela livet.

Text: Annie Bondefelt
Foto: Annie Bondefelt