Låt kampsport förbli ett ödmjukt landmärke

Kampsport engagerar och inspirerar väldigt många personer, också i det här landet. Det märktes återigen när matchen i helgen mellan Conor Mcgregor och Khabib Nurmangomedov hölls.

Man kan säga mycket om det som hände, och mycket har också sagts redan. Det jag känner är en sorg i mitt bröst – att huden, som Tomas Andersson Wij så vackert sjunger, kring hjärtat är tunn.

Det ska sägas. Jag har under mina år på förbundet inte upplevt det här tidigare. En gång, på en gala i Malmö, hoppade en förvirrad själ in i en MMA-bur, men blev rätt fort förvisad därifrån.

Kampsporten är annars förskonad från sådana här dumheter. Och det är nog det jag är allra mest sorgsen över – att den tiden tyvärr verkar vara en svunnen sådan.

UFC har gjort och gör otroligt mycket för MMA i synnerhet, och kampsport i allmänhet. Och intresset kring MMA hade inte varit så utbrett utan UFC. Incidenten i helgen, och den uppiskade stämning som varit inför matchen, är inte alls representativ för idrotten jag håller kär. Det tror jag de allra flesta är rörande överens om.

Det jag har lärt mig under alla år är att kampsportare och budoidrottare har en säregen ödmjukhet inför varandra, domarna, publik. Ja, de äldre budoutövarna i det här landet kallar det ”budoanda”, något som är verkligt påtagligt i de flestas kampsports-DNA.

Jag var inte alls den perfekte idrottaren själv. Jag var ganska bra på att i mina idrotter jag utövade, dock inte kampsport, glappa med käften, att retas och att hitta svaga punkter hos motståndarna och domarna (jag filmade en gång under ett läger i Holland, som mina dåvarande lagkompisar än idag kan skratta gott åt).

Men när det handlar om kampsport vill jag se idrottare som är just ödmjuka och respekterande mot varandra. Jag vill inte höra en publik som buar åt någon i ringen/buren eller på mattan.

Jag vill fortfarande, och det verkar många också vilja, se kramarna efter en fight, handskar som sportsligt touchas till innan en rond och applåder också för den idrottare man kanske inte precis håller på i en enskild match.

För det är vad som byggt min kärlek till sporten mer än kanske något annat. Och jag är fortfarande, efter snart tio år i branschen, förälskad. Däri har intet förändrats i och med helgens händelse. Men det är en annan årstid vi tyvärr tvingas in i.

Låt kampsport förbli ett ödmjukt landmärke som erbjuder vägvisning hem.
Ty alternativet är att vi irrar omkring på ett öppet hav utan att veta vart vi ska ta vägen.

Foto: Hamid Ershad Sarabi