Nyheter

Tack för många fina ögonblick, Cecilia Wallin

Det är med skrovlig hals, lite fuktiga ögon och svala fingertoppar jag mottog beskedet att Cecilia Wallin slutar sin mycket framgångsrika kyokushinkarriär. Ett tungt besked för svensk kyokushin, och för svensk kampsport i stort.

När jag bodde i Reykjavik fanns det sådana dagar då regnet nästan kom nerifrån. Med hjälp av de kraftiga vindarna som kunde vina där var sådan väderlek omöjlig att skydda sig ifrån.
Man fick helt sonika leva med att de dagarna var ett test på sin egen ödmjukhet gentemot livets prövningar.

Lite samma emotioner spred sig inom mig när jag nåddes av beskedet att Cecilia Wallin lägger sin kuokushin-satsning åt sidan. Ett beslut som naturligtvis är det bästa för henne, men likt förbannat känns ledsamt för mig att få, och likt Islandsvädret går känslorna inte att skydda sig ifrån.

Det är förstås så att Wallin varit runt kyokushin när jag själv varit runt kyokushin. Hon har alltid varit extremt trevlig att ha att göra med, hon har varit otroligt sevärd på mattorna och hon har varit ett dragplåster för hela sporten.

När hennes glädje till själva satsandet sinat finns ingen annan utväg än att påbörja något nytt. Det är så idrotten ser ut. Allt går liksom i cykler och det är bara att acceptera dess rundgång, likt årstider. Och njuta av de ögonblick som serverats oss.

Wallin har vunnit mer än de flesta andra idrottarna. Två EM-brons sticker ut och det är sannerligen ingen lätt uppgift i en idrott som kyokushin. Hennes stil har präglats hårt av ett fighterhjärta som jag uppskattat att se, jag kan inte minnas en match som jag har sett henne gå på halvfart, eller tummat på tempot, på kämpaglöden. Dessutom var hennes tekniker på mattorna också väldigt iögonfallande.

Det är en av vårt förbunds stora idrottare de senaste åren som lägger tävlandet åt sidan.
Jag lyfter på hatten och tackar ödmjukast för många fina idrottsliga ögonblick.

Foto: Hamid Ershad Sarabi